www.lotten.se

Bara en liten betraktelse över lifvet, kanske?

noreply@blogger.com (Lotten) — Fri, 19 Mar 2010 08:54:00 +0000

När jag blir stor ska jag bli basketproffs med jättemuskler och guldkedjor.

Sent igår kväll spelades en komplett ointressant division 3-match i Linköping. Det var jag och mitt lag mot ett gäng stjärnor på uppåtgående. Den som är äldst i vårt lag fyller 50 i år, den som var äldst i deras lag var liksom knappt torr bakom öronen. (Vetenskapliga fakta säger att torkan inträder i 20-årsåldern.)

Och vi hade inte skuggan av en chans att slå dem. Förlust med 50 poäng svider, ska ni veta. Rejält.

Just nu sitter jag på tåget mot Stockholm för att där föreläsa om svenska skrivregler och sociala medier, men fokuserar faktiskt mest på en gruvlig träningsvärk i armarna. Armarna? säger alla ni och blir väldigt bekymrade för mig. Har jag månne gått på händer under matchen igår, borde det inte vara benen som man känner av när man springer där och jagar boll? Nej, inte när man spelar mot tockna ungdomar, för då spelar man vansinnigt tufft försvar med armarna – liksom stångandes som handbollsspelare längs linjen. (Och ni förstår att det smärtar nästan lika mycket som träningsvärken när jag sänker mig så lågt att jag ser likheter mellan basketspelare och handbollsspelare. Se här bara.)

På tåget sitter en ”affärsman” och berättar för sina kolleger vad de ska säga till ”Tysken”. Han heter tydligen så.

– Vaddå vårt fel, säg att det är han som har fel och säg dessutom att det inte är första gången.
– Nejmen då drar du bara upp S-798, den minns han säkert-
– Ok, haha, fråga då hur det var i München 2003. Säg ”Apfelstrudel” så kommer han inte att klaga mer.
– Nejnej, hans fru heter Marlene. Nämn gärna hennes namn i förbifarten.

På tåget sitter även en kille som ser ut precis som prins Carl Philip, men inte är det eftersom han läser Sveriges rikes lag lika intresserat som vore den ... eh ... Clas Ohlson-katalogen? Han har rutiga byxor instoppade i knähöga stövlar; det ser intressant ut.

Och slutligen sitter även på tåget en mamma i 21-årsåldern med sin dotter i 4-årsåldern. Mamman berättar i telefon om hur skönt det är att vara arbetslös igen. Dottern berättar samtidigt för mamman om tofsen på sin mössa.

– Mamma, min tofs här, kolla. Min tofs här är som sallad. Ja. Den känns som sallad och ser ut som sallad.
– … och det ska jag faktiskt ha som mål resten av livet. Ja, seriöst … hela ...
– Som sallad. För den har såna här fladdriga, mamma, som sallad.
– … allvarligt. Ja, aldrig mer att jag jobbar. Hellre dör jag. Seriöst!
– Som sallad är den.
– Men jag får ju pengar för att göra ingenting! Fatta! Lyx!

Själv ska jag som sagt bli basketproffs.

Uppdatering
Jag är framme i Stockholm efter en spännande resa där parkeringsbromsen fastnade och vi blev (tadaa) sena.

Kolla, en Pucko-fontän på perrongen!

Stockholm: skidor, cocktail och arkitektur samt ett spöke (nu uppdat. med film)

noreply@blogger.com (Lotten) — Wed, 17 Mar 2010 23:27:00 +0000

Stackars alla ni som bara bor i Stockholm och måste jobba, handla mat och bo och ha er.

Själv åker jag till Stockholm bara för roliga jobb, mingelpartyn, vernissage, champagne, teaterföreställningar, prisutdelningar och – numera – skidlopp. Idag vankades det öppet hus som cocktailparty mitt i Gamla Stan – men där var det fullt med snö. Slottssprinten! Hade jag ingen aning om!

Speakern speakade för alla som inte var där, liksom: ”Northug är i sitt liiiiiivs form, här kommer han och häääääääär kommer aaaaaaalla de andraaaaaaa och nu ska de sväääääääänga, tääääääänk om han tar heeeem det här ocksåååååå!” (Det är en jättestor tv där till höger.)

Se, en antitetisk metaföreställning! Skidor i verkligheten och skidor på jätte-tv och snö mitt på barmarken.

Northug!

På väg hem från mingelöppethuspartyt, vandrade jag osäkert över kullerstenen och funderade över öppettiderna i alla små underliga butiker. Är de knarklangarplejs, hemliga bordeller eller under cover-kamouflage? Hur kan de få ekonomin att gå runt?

Rea-öppet fyra timmar igår, annars stängt.

Tänk om Gamla Stan är ett undantagsområde där man inte behöver jobba lika mycket för pengarna, där man inte behöver betala lika mycket skatt, där man inte behöver deklarera eller betala arbetsgivaravgifter! Tänk om det är himmelriket på jorden ... för alla som inte omedelbart behöver handla krimskrams i alla stängda butiker, alltså.

Se, så vackert Stortorget är! (Här kan jag hålla låda och gå stadsvandring; jag vet allt om de vita stenarna i röda huset och kanonkulan i väggen och allt blod som forsade.)

Och se så fult det är med modern arkitektur. (Här kan jag inte stå och berätta ett jota ... mer än vad jag har läst om rivningshysterin i Klarakvarteren: många hus revs och nya byggdes.) Cyklande spöken i rutiga kappor hemsöker sedan 1972 alla arkitekter.

Så här ser det ut utanför Centralen. Och till min egen förvåning blev jag glad och upprymd: de bygger om, det står Krasch, Stånk, Oj, Tut och Ooooops och snart kommer någon någonstans där bakom förmodligen att hitta min borttappade väska!

Främsta orsaken till att jag alltså inte vill bo i Stockholm: då måste man ju ha tråkigt där.

Uppdatering
För att ta fokus från alla som i kommentatorsbåset påstår att det visst då kan vara kul att bo i Stockholm, publicerar jag en filmsnutt från igår kväll, när traktorerna skulle forsla bort all snö.

Hejdå, snöhögarna!

Säg hejdå till en massa olika saker

noreply@blogger.com (Lotten) — Tue, 16 Mar 2010 23:22:00 +0000

När jag och den djefla mannen flyttade ihop i en studenttvåa i Lund 1986, köpte vi en toalettsits, Hellqvists etymologiska ordbok, tio meter turkos/rosa indisk bomull – och en strykbräda. Den har vi använt så intensivt att den har hållit i 24 år.

Den har visserligen fått nya kläder en gång och ett av metallbeslagen fick jag flytta på när jag av ilska sparkade omkull skrället så att det gick sönder. (Befogad ilska: jag skulle gå på maskerad och hade av potatismjöl tillverkat stärkelse som jag skulle stryka in i en sladdrig kjol så att den på 50-talsvis stod ut som en balettkjol. Men stärkelsen funkade inte, vilket ju var den illvilliga strykbrädans fel.) Att det står Nationalencyklopedin på klisterlappen på baksidan beror bara på att vi märkte alla prylar med sådana klistermärken när vi flyttade för tio år sedan.

Säg hejdå till strykbrädan. Den är nu brädad av en nyinköpt av samma kassa kvalitet och kommer att med vår intensiva strykningsfrekvens hålla tills vi pensioneras.

Säg även hejdå till den döda brevvågen som jag har haft sedan jag köpte den av Nationalencyklopedin när vi fick nya redaktionslokaler 1999. Med tanke på färgen måste den ha varit gammal redan då. (Det är den djefla mannens hand som ser ut som en rå kycklingvinge.)

I grannskapet har vi sedan länge sagt hejdå till den här gångvägen.

Hejdå och ack, du ruttnande tacosås.

Här på isbanegångvägen riskerar jag liv och lem under mina sällan-promenader. Hejdå, lårbenshals?

Här vet jag inte riktigt vad jag ska säga hejdå till: avocadorna eller affärn som sålde dem till närapå saffrans kilopris. (Minns ni när det inte såg ut sådär?)

Imorrn ska jag slänga trasiga strumpor, en digitalkamera från 1997, en locktång från 1977 och T-shirtar som lämnar naveln naken (från ungefär 2003) samt en rostbiff som tydligen placerades i frysen 2004. Men den stora bedriften kommer inte att vara själva slängandet utan att inte blogga om det ...

Uppdatering
Kommentatorskan Agneta skickade en trevlig avocadobild!

Åtta stycken rakt ner i sopan ...

Man kan inte hålla ordning på allt, eller hur?

noreply@blogger.com (Lotten) — Mon, 15 Mar 2010 11:48:00 +0000

Man kan inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt. Eller hur, va, snälla, visst håller ni med?

För några år sedan hände detta:

Min djefla man satt som vanligt i sitt arbetsrum här hemma och skrev om en marin gråsugga som äter upp tungan på en kalifornisk saltvattensfisk. Klockan kvart över tre kom han på att barnen skulle ha hämtats på dagis för en kvart sedan. ”Nu får jag bannor av personalen, det gäller att ställa in sig lite” tänkte han och rafsade runt på skrivbordet för att hitta telefonen. Han ringde till dagis, men kom bara fram till telefonsvararen. Efter pipet presenterade han sig och sa:

– Hej, jag har blivit lite fördröjd men jag kommer alldeles strax och hämtar barnen!

Men så tystnade han. Den djefla mannen slogs plötsligt av hur det stod till egentligen. Och så svalde han, medan hjärnan gick som en centrifug. Hur skulle han nu trassla sig ur denna situation? Ah, bäst att säga sanningen.

– Öh ... fortsatte han till telefonsvararen, öh ... ja ... nu kommer ni att skratta när ni hör detta meddelande. I morgon alltså. Hrrrm. Jag kom just på att ni inte är på dagis idag. Att dagiset är stängt på söndagar. Barnen är här hemma. Och ... hm ... det har dom ju varit hela dagen ... Vi ses i morgon!

I morse var en liknande, men annorlunda dag eftersom

endast Femtonåringen hade normal skoldag – med sin nygipsade arm
Artonåringen skulle gå endast på eftermiddagen
Tolvåringen skulle gå endast på förmiddagen
Tioåringen hade studiedag
Sjuåringen hade studiedag.

Men det var mysigt – barn överallt, även Bästisgrannens son som även han hade studiedag. Tolvåringen ringde plötsligt i panik från bussen eftersom han hade glömt skåpnyckeln och var rädd för bannor, så jag kastade mig i bilen för att curla honom fri från denna nyckelågren. Precis när jag kom hem igen, ringde telefonen från Sjuåringens skola. De undrade nämligen var han var – eftersom han inte alls hade studiedag ...

Alltså: man kan visst då inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt? Eller hur, va, visst håller ni med?

Ännu ett brott

noreply@blogger.com (Lotten) — Sun, 14 Mar 2010 08:16:00 +0000

Inte vet jag varför jag längtar till helgerna när arbetsveckorna faktiskt är bra mycket lugnare. Lördagar och söndagar är ett gigantiskt plockepinn där det inte går att flytta ens den där lösa lilla pinnen utanför högen eftersom den är ett viktigt redskap för alla de andra pinnarna.

Mitt i basketmatcher på hemmaplan, nyckelansvar och kioskberedskap, ringde Femtonåringens coach igår och berättade att de satt på akuten i Norrköping. Den brutna Femtonåringen – samma en som fick en liten bula i pannan i januari – hade varit på jakt efter en boll och i en närkontakt fallit så illa att handen och armen vreds och knäcktes lite.

Eftersom väntan på akutmottagningar nuförtiden alltid är av det ovisst, utdragna slaget när man inte blöder ihjäl, fick laget (efter en tvåpoängsvinst, tjolahopp) åka hem medan jag körde de drygt 11 milen till Norrköping för att hämta hem lilla dotran. Jag kände mig som en Thelma eller Louise, lite på krigsstigen och crazy på väg mot något okänt där jag vrålade till radiomusiken som var väldigt melodifestivalfokuserad. Lite spännande var det också eftersom jag inte känner till Norrköping så väl; jag vet liksom inte vad som finns utanför baskethallarna och järnvägsstationen.

Som till exempel telefonväggen som fanns i akutentrén, den kände jag inte alls till.

Det ser liksom ... omodernt ut.

När jag kom fram till Femtonåringen satt hon och fnissade, fortfarande klädd i matchstället. Gipset var djupblått med en intressant nätstruktur och hade passat perfekt till min långklänning från 1988. Man skulle kunna sätta på en volang längst ner, tänkte jag.

– Nej, du får inte fotografera här, det är fotograferingsförbud här. Folk har missbrukat fotograferingen här. Här, på hela akuten. Fast ... ok då, bara en bild.

Brottet syns nästan inte, vilket påminner om ”The Usual Suspects”. Inte som en annan, som ju får rejäla och tydliga brott.

Under tillbakafärden som tog två timmar – då Femtonåringen deklarerade att sjuksköterskan Laila var underbar och att patienten som bara skrek var galen och att hon vill flytta till Norrköping meddetsamma och att Laila var fantastisk och att om man gör sig illa bör man åka till Norrköping och ingen annanstans för att Laila ska ta hand om alla som har brutit sig utom kanske den där patienten som bara skrek – insåg jag att smärtlindringen fungerade som den skulle.

Nu ska jag sätta mig i bilen för att själv spela match i Flen. Finns det månne någon akutmottagning där?

Typiska basketspelare.

Sickna rebellfasoner

noreply@blogger.com (Lotten) — Fri, 12 Mar 2010 23:02:00 +0000

Jag funderar fortfarande på om jag någonsin rebellerade mot mina föräldrar. Visst, jag slutade att ta pianolektioner, men annars? (Nu rynkar jag pannan, känner efter och tänker än en gång. Uppror, uppror?)

Näe, jag åt mina grönsaker, gjorde de få läxor jag hade och accepterade storleken på min månadspeng samt lyssnade på den musik som mamma och pappa lyssnade på: Beatles och Vivaldi.

När vi nu är inne på musik, så är jag idag en allätare med stark aversion mot ett fåtal artister; spelas Eric Gadd, Ulf Lundell eller Håkan Hellström på radion så byter jag kanal. (Bli nu inte uppretade av detta faktum, det är precis som att jag inte gillar stekt lever och handbollsskor.)

Barnen här hemma är heller inge vidare på att vara rebeller. Grönsaker, läxor, månadspeng, musik ... check. (Fast än så länge påstår både 18- och 15-åringen att de är nykterister, vilket ju är upprörande. Eh.) Men nu mullrar det lite i leden – vi är inte riktigt överens om vilken musik som ska spelas när man lagar mat och städar köket. Det är lugnt när jag byter till Coldplay, en annan byter till Kent, någon byter till The Killers … men så plötsligt kommer örk-musik så att kökspysslet avslutas för att alla vill diskutera musikvalet.

Och nu går skam på torra land. Man kommer intet ont anande hem och se här, trallala, vad fint och välstädat det är i köket!

Men så intressant, där ligger en liten lapp.

Nämen va i helv...

Älu mä? (Nej, tydligen är jag helt väck.) (uppdat.)

noreply@blogger.com (Lotten) — Thu, 11 Mar 2010 18:42:00 +0000

Kommer ni ihåg att jag tjoade om Fredrik Lindström och ”Morgonsoffan” i förra veckan? Det såg ut så här:

Lägg gärna märke till ”Nyheter, debatt, triss och frukost” där i mitten, för det gjorde inte jag.

Anna med dotter Julia kastade sig omedelbart på anmälningsknappen och begav sig hem till oss för att dricka arton liter te, lyssna på Den djefla mannens orerande och sova lite i gästrummet. Jag funderade igår på hur jag skulle vara klädd och var lite pirrig för hur jag skulle framstå i jeans eller i kjol eller i randiga ben eller svarta ben och i stövlar istället för gympaskor. Istället skulle jag ha fokuserat på att leta fram visitkorten som vi tryckte upp till Bokmässan i höstas eftersom jag hade fattat helt fel.

För att dessa Morgonsoffor och frukoststunder för dem som är intresserade av ”företagande, näringsliv och marknadsföring” är tydligen allmänt kända för vad de är: reklam med en kändis närvarande.

Jag hade verkligen ingen aning. (Nu ska man inte bita den hand som föder mig, men jag fick faktiskt inte betalt för min insats och nämnde varken blogg eller företag där jag satt i soffan – eftersom jag är en idiot.)

Först äter man frukost tillsammans, minglar och samlar visitkort. (=Jag stod i ett hörn och funderade på livet och blev upphittad av Pipopp.) Sedan kom olika företagare och gjorde reklam för sig från scenen. Publiken (och jag!) applåderade reklamen. Klockan 08:13 klev jag fram till soffan och fick definiera ”språkpolis”. Fram till halv nio pratade vi om språk och drog vitiskort ur en skål, lät fler företag göra reklam för sig och applåderade lite till. (Även jag!) Det var som att befinna sig mitt i TV-shop på riktigt.

Hela tiden tänkte jag:

– Men hur kunde jag missa att det var såhär det skulle vara? Varför visste jag inte att jag skulle dra visitkort, varför trodde jag i min enfald att jag och Fredrik Lindström skulle sitta och pokulera om språk och dialekter i en soffa i 90 minuter? Är jag helt pantad? Ja, det är jag. Skäms på mig.

Så kom då Fredrik Lindström. Han fick ha headset-mick medan jag fick en handmikrofon. Detta irriterade mig mer än jag trodde till en början – med handmick kan man inte vara lika spontan och framför allt inte gestikulera och fara omkring som annars faller sig naturligt. Vi pratade lite språkutveckling, lite skrift- kontra talspråk samt härmade några dialekter och jag viftade lite med vänsterhanden tills jag faktiskt glömde att jag inte hade förärats den där headset-micken (som säkert heter något annat egentligen). Dessutom pajade Fredriks på slutet, så då fick vi dela mick.

När vår stund i soffan var till ända, gav jag implementerings-T-shirten till Fredrik (ja, jag vet inte hur det är med honom, men nu har i alla fall jag lagt bort titlarna) och så swoooooosch var han borta i fjärran.

Den djefla kameramannen gjorde så gott han kunde med en iPhone:

Ursäkta det dåliga ljudet. Mejla om ni vill ha en utskrift i tre exemplar på allt det där ohyggligt viktiga som vi säger. Eller hoppa till slutet, när Fredrik Lindström spelar trummor.

Sedan åkte vårt lilla gäng hem för att umgås en stund och dricka ännu mer te vid köksbordet. Den djefla mannen höll andravärldskrigsmonologer samt härmade apor och ödlor medan vi alla på något sätt hittade fakta som kvickt ifrågasattes och därför omedelbart måste kollas upp på nätet.

Helt naturligt sätt att umgås. Det kan definitivt jämföras med hur det var hemma när jag var liten och matbordet stod på armlängds avstånd från SAOL och andra uppslagsböcker.

Tidningsbildsuppdatering:

Aha, ”det som nu börjar bli ett begrepp”! (EskilstunaKuriren 12/3 2010.)

Kulturfyra om sagor och ett avhugget huvud

noreply@blogger.com (Lotten) — Wed, 10 Mar 2010 09:03:00 +0000

Jag sitter fast i vinkelvolten för att jag vill be er att alla anmäla er till Kunskapståget i Stockholm nästa vecka, men jag vill inte blogga om att ni ska anmäla er till Kunskapståget i Stockholm nästa vecka eftersom jag liksom har svårt att göra reklam för mig själv, särskilt när det gäller evenemang i egen regi, som ju Kunskapståget i Stockholm nästa vecka är. Sa jag att det handlar om Kunskapståget i Stockholm nästa vecka?

Därför hoppar jag raskt över den delen och på sagotåget istället. Det handlar om Kulturfyran:

1. Vilken saga är den första du minns att du hört?
Det minns jag inte.

Men så trist kan man inte på några villkor svara, för vad är då poängen med att över huvud taget svara? I sådana här fall kan man 1) hitta på något 2) svara på något helt annat. Alltså svarar jag på en helt annan fråga som jag döper till 1b:

Vilken är din favoritsaga?
Det är absolut ”Det svarta skrinet och det röda” – en svensk folksaga som är lång som ett ösregn och har sensmoralen att om du är elak, snål, dum eller styvmor, brinner du upp för dina synders skull.

Jenny Nyströms teckning av flickan som säger fuck you till hela världen.

2. Om du ~~är barnvakt och när barnen ska somna~~ blir ombedd att berätta en saga: vilken saga berättar du då?
Jag berättar denna:

Det var en gång en elefant som var ute och gick. Han hade en konstig, hög hatt på sig som hela tiden trillade av eftersom elefantens huvud inte är gjort för hattar utan mer för att dansa logdans på. Plötsligt mötte elefanten en myra.
– Hej Myra.
– Hej Elefant.
– Vad gör du idag då?
– Jag är på väg till igenkotten långt därborta i taggbusken, men det är så fasligt svårt att gå i de här pumpsen .
– Jag förstår. Vill du åka på mitt huvud? Du kan få hålla i hatten så att den inte trillar av.
– Ja! Hurra!

Och så gick de två mot taggbusken. Men mitt i vägen stod plötsligt en arg anka.

(Ja, sedan fortsätter sagan. Djuren och deras humör eller sysslor varierar från dag till dag och inte en enda gång har vi kommit till slutet. Logdans, pumps och andra krångliga vuxenord skapar nyttiga förklaringspauser.)

3. Vilken sagofigur skulle du vilja vara?
Gunnar i Njáls saga. Inte för att få bli fredlös och dödad utan för att få träffa Njál och slåss lite. Jag har aldrig slagits, nämligen.

4. Har du någonsin hittat på en egen saga? Vad handlade den om i så fall?
Se svaret på fråga 2.

Men min mest framgångsrika saga skrev och ritade jag när jag hade påssjuka den varma sommaren 1975. Den handlade om ”Föräldrarna Plopp”, som hade tio barn som föddes genom att växa som äpplen på ett väldigt speciellt träd. De hade alla namn som passade med respektive barns kynne och var klart inspirerad av Barbapapa-familjen. ”Framgången” består i att en på Sveriges Radio anställd kvinna sa till mig att den var mycket bra och att jag borde bli författare. Det sades 1976 och jag lever förstås fortfarande på berömmet och räknar det som en framgång.

Apropå det. Har ni läst Bröderna Grimms saga ”Äppleträdet” om kvinnan som slog huvudet av sin styvson och lurade sin dotter att det var hennes fel och sedan fick pappan att ovetande äta upp sonen? Det kan man kalla saga, det.

Bröderna Grimms barn- och folksagor, tryckt 1860. (Boken köptes när Akademiska Föreningen i Lund sålde ut sitt bibliotek.)

Branden och en skolös mjuklåda

noreply@blogger.com (Lotten) — Tue, 09 Mar 2010 09:32:00 +0000

Sammanfattning:
I november började det brinna i vårt hus. Det var en installation på vinden som orsakade en glödbrand och som var så svår att hitta att brandmännen faktiskt stökade till det alldeles förfärligt med massa vatten. För att inte tala om allt sågspån som drösslade ner som när Pippi Långstrump med en gammal pistol skjuter hål i taket. Halva huset blev vattenskadat och vi sju flyttade raskt hem till Bästisgrannen som bor i ett normalstort hus med man och barn.

Varning:
Ni som har samma installation som vi hade, bör avinstallera den eftersom den började brinna trots att den enligt företaget inte kan börja brinna. Den heter ”Trygghetsvakten”. Oh, the irony.

Trevligt problem:
Vårt hus är från 1932 och fuskrenoverades 1984 när man lade in blommigt plastgolv och satte upp knottriga vävtapeter överallt. Ett rum hade kritade väggar, ett rum hade ett kritmålat tak. Allt detta var ju fantastiskt att bli av med, men det kostade förstås pengar. Hur får man bort kritfärg tror ni? (Man kämpar. I en evighet.)

Ville vi kanske ha en ny, blommig plastmatta i vardagsrummet? Näe. Eller kanske få ett nytt trägolv inlagt som vi betalade själva? Ja tack. Alltså blev vi av med sådant som vi ville renovera bort men aldrig på tusen år hade kommit oss för att göra ... men försäkringsbolaget står ju bara för ”återställare”, inte ”förbättrare”. Kr, kr, kr, som det ju står i Kalle Anka.

Vår ersättning från försäkringsbolaget när taken nu är lagade, väggarna tapetserade och golvet nylagt och vi verkligen är glada över det men ändå hoppades att det skulle bli en slant över för sveda och värk och annat:
0,00 kr.

Överraskande upptäckt:
Någon har fyllt på med möbler och böcker. När allt kom tillbaka från magasineringen var det mycket mer skrymmande och får numera inte plats.

Inget blommigt plastgolv så långt ögat ser. Men en och annan kartong.

Smal passage som har gjorts än smalare.

Stort barnrum som har fyllts med lådor och sängar som staplats ovanpå varandra. Men man kan bygga finfina kojor.

Tillbaka till mina rötter och myshörnorna där barn jag lekt:
Jag ville bara ha lite inspiration och bläddrade håglöst i ”Gör det själv i hemmet” från 1974. Bygg staket av slipers, gör dina egna vardagsrumsmöbler i furu, snickra ett skidställ och ...

... installera en mjuklåda!

För där kan vuxna och barn umgås ”skolöst” – och med citattecken dessutom!

Hurra! Låtom oss alla över alla gränser tillsammans i en enda stor ormhög umgås mera ”skolöst”. Låt mig nu se, man kan ställa temuggen på bordet ... dra in elsladdar där på baksidan och sätta upp en extraskärm där på sidan och ... och ... och ...

”Jag glömde kolla mejlen!”

noreply@blogger.com (Lotten) — Mon, 08 Mar 2010 10:38:00 +0000

Jo, hon sa så. ”Jag glömde kolla mejlen!”

Vem? Min mamma som fortfarande inte förstår vad ”hårddisk” har med datorer att göra? Nej, det var inte hon.

Tjejen är 21 år och är på det hela taget en helt normal person ... som glömmer att kolla mejlen.

Nu har jag ju i och för sig fått detta förklarat för mig tidigare – att vi som lever, andas och äter med mejlen kontrollerad non stop inte är representativa för alla i hela världen. Jag kan utan att blinka i kvällningen säga:

– En avi säger du? Nja, jag vet inte, jag har inte kollat brevlådan än.

För det som kommer i brevlådan (som, ok vi vet det nu, egentligen heter postlåda) är ju bara räkningar och yesterday’s news. Medan det som kommer i min mejl är intressant, roligt, finurligt, personligt och spännande.

Hur kan jag då kommunicera med den 21-åriga tjejen bäst? Jo, via sms förstås. Men nu hade jag inte hennes nummer och var inte kompis med henne på Facebook och hon heter som 300 000 andra tjejer i Sverige och twittrar inte och msn har jag lagt ner. Plötslig insikt drabbar mig som en banal stenåldersklubba i bakhuvudet:

Man kan faktiskt inte kommunicera med alla hela tiden. Vissa är onåbara. Och trivs med det fastän de inte är 73 år (förlåt generaliseringen). Kan man inte lagstifta mot sådant?

Dessa två (två, vänta vaddå, hur ser man att det är två?) datorer var de första som skickade mejl till varandra. Långt var det inte.

Fotnot
Det som avhandlades i mitt mejl till 21-åringen var det alls inte bråttom med eller ens viktigt på sikt.

Electric Boys 2010!

noreply@blogger.com (Lotten) — Sat, 06 Mar 2010 11:45:00 +0000

Ok, man kan numera höra ”Eye of the Tiger” i technoversion och njuta av ”Purple Rain” med dansband. Allt för alla smaker.

Men varför?

Igår kväll klockan kvart i elva gick jag in till min sofvande djefla man och blåste revelj. Inte kunde han ligga där och tryna när det vankades konsert inne i stan.

– Tutelitut! Lips n’ Hips!
– Här? Nu? Va?

Electric Boys anno dazumal.

– ’Schäkta. Får jag komma in här bakom scenen, meen vad många fina gitarrer ni har!

– Jamen jag står fint här. Oj hoppsan, det där är alltså högtalare. Aj mina öron.

Conny Bloom.

Recension: Fem tummar upp! Tunggung, hårdrocksfunk med speciallockigt hårsvall. Jag är halvdöv och hes och lycklig.

Barndomsböcker och nostalgi

noreply@blogger.com (Lotten) — Fri, 05 Mar 2010 00:05:00 +0000

När jag hittar gamla saker från förr, känns det nästan som att dricka det första glaset vin till matlagningen på fredagskvällen. Pirrande lycka, svindel och underliga associationer samt längtan efter mer.

Igår ställde Stationsvakt en fråga. Han hade hittat något som han inte riktigt kunde placera och vi var många som rusade till hans hjälp och rabblade Le Manège enchanté och The Magic Roundabout. Jag borde ha skottat snö från taket, dammsugit hela huset, packat upp 23 lådor som fortfarande står staplade sedan branden i november istället för att leta efter boken som var lösningen på allt. Men då hade jag ju inte kunnat presentera detta, och så kan man ju inte ha det.

Framsidan och baksidan. Karusellböckerna hette de och ”Mimmi och Pollux” är nummer 3, som utkom 1965.

Men precis som nästan allt annat som var färgglatt och fantastiskt på 1960-talet, är det något som är lite förvirrande här. Kolla förstoringen:

Just denna, som utkom på franska 1965 och trycktes på svenska 1967, ska komma ut i framtiden: 1968. Groovy.

Pollux heter den lurviga hunden, vilket jag kommer ihåg mycket tydligt. Att barnen runt honom heter Mimmi, Rosa, Viktor och Paul har jag däremot inte något som helst minne av. Vad de gör vet jag inte heller, tydligen ska de bygga ett hus för att kunna hålla kalas. Som jag minns det, balanserade Pollux sockerbitar på nosen – men det måste vara i en annan bok.

Men tydligen ville mina syskon vara med och rita i boken.

Jag minns de färgglada tegelstenarna där barn jag lekt, men tänker inte på några villkor gå med på att det är jag som har ritat det där gröna på texten. Redan som tre–fyraåring var jag en synnerligen sansad människa som talade franska, broderade tavlor och drack kaffe med spretande lillfinger.

Jag läser andäktigt boken ... som är riktigt tråkig. Så här går dialogen:

”Hjälp, jag sitter fast i skorstenen! Hjälp! Viktor, kan du hjälpa mig?”
”Snälla Mimmi, linda om mitt finger. Jag har gjort mig illa” säger Viktor.
”Vänta så ska jag hälla på lite desivon först ...”
”Ajjj, ajjj, ajjj! O, vad det svider!”
”Usch, vad du är pjoskig.”
”Viff! Viff! Är ert hus snart färdigt? Det är i alla fall inte min lilla koja.”

Men! Desivon! Desivon! Jag var där! Mamma och pappa skvätte med desivon på allt som gjorde ont (och naturligtvis fick jag hela ansiktet insmörjt i Nivea när det var kallt ute). Tänk att jag har närt fem barn vid min barm utan att en enda gång hälla desivon på ett enda.

På sista sidan dyker några bekantingar upp.

Pappa Positiv och Simsalabim! Dem minns jag!

När jag nu har skannat in och bloggat om Karusellböckerna, känns det som closure – alltså avslutning. Så är det med all nostalgi som bloggmanglas; plötsligt måste jag inte längre spara på’t. På detta vis har jag – visserligen motvilligt men ändå – kunnat slänga gamla jeans, sparkbyxor, dockor, pärlplattor och teckningar.

Men hu. Vad händer nu? Kommer alla att göra som jag och slänga ovärderlig nostalgi så att vi om 20 år bara har kvar dem i digital form? Usch. Bäst att jag slutar slänga och nogsamt sparar allt nere i min fina källare. Imorrn ska jag kanske sniffa lite på en lukt-T-shirt som jag köpte i London 1979 och sortera chintz-tyger från 1988.

Nymatsrapport 2: Flygande Jakob och en annan kyckling (uppdat.)

noreply@blogger.com (Lotten) — Thu, 04 Mar 2010 08:08:00 +0000

Jag är inte matnörd och – som ni ska få ett och annat bevis för nedan – inte matfotograf. Men hungrig nästan jämnt.

Den 1 januari fylldes kommentatorsbåset med allehanda mattips eftersom jag har som föresats att inte bara laga de vanliga standardrätterna i år. Även om jag inte har rapporterat om det här, så har det lagats diverse nytt. En och annan paj och några grytor – men inte köttfärssoppa än, för den är jag lite rädd för. (Inlägget från nyårsdagen finns här.) Den första nymatsrapporten kom redan efter en vecka, och här kommer nästa.

När man vispar grädden till Flygande Jakob ser det ut så här deckarboksaktigt ut.

– Vem har dött i grädden?

Bacon, grädde, nötter och mandelflaaaaa... (Mel.: ”Tårtan”.)

Han blev snygg, men flög inte jättebra.

Jakobs avgångsbetyg:

Lättugghet: 5

Kletighet: 5

Mättnad: 5

Var för sig är bacon, grädde, jordnötter, bananer och kyckling verkligen gott. Men tillsammans blev det nästan lite som när Rachel i ”Vänner” lagar trifle med grädde, kött och små ärtor.

Apropå grädde, så har vi ätit det flera gånger. Födelsedagarna har firats med nykomponerade tårtor och inte den gamla vanliga jordgubbsvarianten som vi alltid gör.

Mandelmassahögstårta med chokladskräp!

Ett småmuffinstorn!

Igår var en stressig dag när tre barn hade träning, ett barn kom hem sent och det minsta barnet skulle vara hemma helt solo i en liten stund. (Väldigt liten stund, men ändå.) Då brukar det bli humsaskumsamat eller rester – men igår slogs billighetsrekord eftersom jag köpte nästan färdiglagad mat med kort datum för nästan inga pengar alls.

En fuskpotatisgratäng i påse, två ganska färska kycklingar, senapskål (ergo ruccola*) och bolltomater. Och hackad fänkål som jag klämmer ner i gratängen för extrasmak.

Den ena kycklingen hade varit med så länge att han hade antagit sin förpacknings kantiga form som kamouflage.

Se, så gott.

Se, så slut. (Eslövska praliner, mig förärade av Minerva.)

*-uppdatering
Nä, vi måste ta en utredningsomgång när det gäller ruccola, som enligt SAOL kan stavas både med cc och c. Det är ju så roligt är att det är senapskål det handlar om – som låter så läbbigt att man inte kan ta betalt för det, varför man byter nationalitet och namn och får folk (inklusive undertecknad) att äta de där inte särskilt spännande bladen. Tiila påpekade då att det inte var så enkelt:

”Det finns två bladgrönsaker som kallas rucola, dels senapskål och dels vild rucola som är en helt annan art. Och den rucola som finns i handeln är INTE senapskål.”

Jag rusade till NE, min husgud och aldrig sinande källa till glädje och förvåning:

rucola, rucolasallat, roquette, namn på den sallat som erhålls främst från arten senapskål.
Den presenterades relativt nyligen som en nyhet för Sverige, men växten odlades här redan på 1400-talet under namnet senapskål. Bladen har en pepprigt pikant smak och är goda i sallader och sallatsblandningar. Bladen används också som smaksättare i mat, på pizza och i pastarätter. Också den vildväxande arten sandsenap har på en del håll fått användning som sallat och kallas ibland vild rucola.

Jahaja. Ska vi börja säga roquette istället?

Det här är inte senapskål.

Jag hatar möten

noreply@blogger.com (Lotten) — Tue, 02 Mar 2010 09:46:00 +0000

Bullar, kaffe, framtidsutsikter, spännande lösningar och nya insikter i all ära. Men dessa faktorer kan inte få mig att gilla våra företagsmöten. Och nu tror ni att jag tänker fara ut mot revirpinkande, långa drapor och möten mitt på dagen som förstör arbetsron. Men nej.

Vårt företag består alltså av två personer. (Ok, min pappa är med på ett hörn, men han är ju bara min pappa som sköter sig på sitt håll.) Det är alltså i realiteten bara jag och den djefla mannen. Vi skulle kunna ha mötena strax före godnattpussen eller i bilen på väg till stan för det är verkligen bara vi två.

Men då hade jag förmodligen tagit kudde och täcke och lagt mig hemma hos grannen eller kört ihjäl gångtrafikanter av pur ilska. För jag blir så arg! På varje möte! Om man ser det från min djefla mans håll, är jag en raging bull, en hulk samt en puttrande vulkan. När jag egentligen bara vill vara Jätten Jorm.

Så här är jag tyvärr inte.

– Go, shoot, sätt igång, säger jag och tar ett djupt andetag som för att förbereda mig inför ett stålbad där jag tävlar mot Houdini.
– Ehrrm ... profilering ... marketing ... målsättning ... antal ... försäljning ... aktiv ... research ... två föreläsningar per ... planerad inkomst före sommaren ... målgrupp ...

Min djefla man pratar och ritar upp tankebubblor på ett papper och jag vill strypa honom bara för att han vill planera. Så här vill jag att det ska låta:

– Vi ser vad som händer. Det kommer att gå bra. Blomsterängar och stjärnfall, allt ordnar sig ska du se. Vi tar dagen som den kommer helt enkelt. Nu äter vi något.

Jag. I handen håller jag den behållare i vilken jag har packat in mötesdeltagare under åren.

En tvekamp (uppdaterad)

noreply@blogger.com (Lotten) — Mon, 01 Mar 2010 17:42:00 +0000

Det är jag mot plogbilen.

Det började snöa i Mälardalen redan igår. Jag satte liniment på axeln och tog på mig knäskydd som inför en basketmatch. Och skottade en smal gångstig på den låhåhååånga trottoaren. Ingen plogbil i sikte. Jag hann till och med skotta fram en trappa och en soptunna.

Trevligt nog blev det en lugn natt. När jag kom ut på förmiddagen var det bara jag mot snöfallet. Vi blinkade lite kamratligt mot varandra och gick armkrok mot solnedgången även om vi drog lite åt olika håll; snön föll åt ena hållet, jag skyfflade åt andra. Av plogbilen hördes intet.

Vad jag inte visste var att den låg i bakhåll. När jag vände bort huvudet (jädra telefonmöte!) i bara en kvart, kom den. Plogbilen skövlade det vackra snötäcket på gatan, kapade dess rötter och slängde allt i drivor på min trottoar. För att inte trottoaren ska kvävas under tyngden, har jag nu skottat ett lufthål genom den tunga, tätt packade drivsnön som bara plogbilar kan skapa.

Nu ska jag ut och skaffa mig en spejare. Basketträningen måste genomföras trots att det kan innebära inte bara trottoarens frånfälle utan även hela grannskapets lårbenshalsars och handleders död.

Hur ska det gå?
____________

Uppdatering

Vår trottoar söderut, inringad för tydlighets skull. (Här har jag skottat nu, basånivet.)

Winners never quit, quitters never win. Nu har jag inte så mycket att vinna på att inte quitta, så när jag efter flera timmars kämpande med cementsnö faktiskt gjorde det, slutade det så här:

Allmänheten på väg norrut hänvisas till bilvägen.

När min djefla (skånska) man insåg att vintern snart kommer att vara slut utan att han har skottat en enda gång, kastade han sig ut duschen och hjälpte till i flera minuter. Det var en trevlig syn.

Karl för sin kilt, liksom.

Det här är väldigt ointressant för 99 % av bloggens läsare

noreply@blogger.com (Lotten) — Sun, 28 Feb 2010 14:15:00 +0000

Jag tänkte lyda Stationsvakt. Han uppmanar alla att lägga upp videosnuttar på bloggarna och har mage att påstå att det dessutom är enkelt. Well, I beg to differ.

Igår hade vi i basketklubben en lattjolajbanturnering som lokaltidningens sportreportrar har tagit initiativ till. Journalisterna kan inte spela basket över huvud taget (anser jag), men är vältränade så att de orkar spela 90 minuters fotboll. Och ungefär 4 minuters basket i stöten. (Jag skojar inte. Basket är jättejobbigt.)

Så här såg spelarna ut:

Fokusera på Willie Cherry där uppe. Det finns ingen coolare. (Pannbanden är ett utslag av plötslig Björn Borg-ironi.) De som inte har namn är journalister – inte för att de inte har namn utan för att jag inte kan alla deras namn. Sorry.

Plannjas Willie Cherry i NSD 1981.

Det vimlar av gamla amerikanska basketproffs i Sverige. Deras barn börjar ta plats i landslaget och vart man sig i världen vänder, finner man gamla idoler som coachar smålag. Och när då Willie för första gången på 20 år lirade, lydde jag ju Stationsvakt och filmade lite på en höft med min iPhone. Och svängde ihop en filmsnutt. Men precis som när jag skriver, blev det för långt – ingen orkar ju se på drygt sju minuters inte särskilt bra basket. Fast – precis som jag anar när jag läser Stationsvakts uppmaning – det är ju så kul att sitta och pussla och hitta på textkommentarer och jag vet inte allt.

Brasklappsdags: titta inte om ni är känsliga för amatörism på alla nivåer.

Orre Trophy år 2010. (De som orkar kolla får se Willie Cherry sätta långskott på löpande band.)

Nu till det som är allmängiltigt som gör att jag trots de interna navelskåderiet publicerar detta:

Idrottsglädjen

1. Jag tjuter av spänning under OS (och vet inte hur jag ska klara av abstinensen i morgon). Jag älskar

idrottare som med snor rinnande på hakan snäser av journalister som letar efter rubriker (”Känns detta som ett fiasko?”)
SVT-produktionen med bakomkulisserna-reportage
tårar hos en fallen stjärna
ilskan hos ett besviket blåbär
bitterheten hos en expertkommentator
fokus och kompetens hos alla inblandade.

2. Jag vrålar av glädje när Tioåringens basketlag gör mål och förlorar med bara 37 poäng. Jag älskar

små barn med glittrande ögon och konstiga bollfrågor
ideellt arbetande eldsjälar
motståndarlagets föräldrar som klappar om oss – förlorarna
Willie Cherrys slitna knän som ändå håller för ett eller två försteg
journalister som spelar basket fastän de inte kan
fokus och kompetens hos alla inblandade.

(Idiotcoacher som helplanspressar när laget leder med 67–0 tar jag upp en annan dag.)

Idolbild på Willie Cherry 2010.

___________
Uppdatering
Och nu fick vi ett brons på femmilen. Jag är absolut heeelt slut av total nervositetskollaps. Tack, alla som tävlade!

Jag mötte Lass... eh Fredrik

noreply@blogger.com (Lotten) — Fri, 26 Feb 2010 09:27:00 +0000

Har ni läst om hur berömdheter, framstående vetenskapsmän, idrottsstjärnor och utåtriktade författare förlorar talförmågan när de kommer i närheten av USA:s president eller Storbritanniens drottning?

– Vasadu till presidenten? säger David Letterman nästan andäktigt till Steve Martin.
– Jag sa hej ... svarar den annars kulsprutepratande Steve.

Nu har jag varken träffat presidenter eller drottningar, men blängt under lugg på Stellan Skarsgård i ett halvår när vi nästan varje morgon träffades på Slussens T-bana, suttit i Stellan Bengtssons knä, sett en känd, pank och arg skådespelare spritt näck i min egen lägenhet och påtvingat Hans Rosenfeldt min kåseribok med baktanken att han skulle falla om min hals (vilket är svårt när man är drygt två meter lång) och ge mig jobb på tv. Apropå tvåmetersmän, kastade jag mig förra året som en hungrig varg över Sten Feldreich och berättade för honom hur lång han var 1978.

Jag drabbas alltså inte av munhäfta vid möten med Lassie, utan snarare IQ-deficit. När jag i höstas såg Fredrik Lindström strosa runt i en stor mataffär, lät jag honom inte göra det ifred utan tog sats och nästan sprang de 30 meterna fram till honom och sträckte fram handen samtidigt som jag med ett Julia Robertsleende sa på lite för hög volym:

– Hej! Jag måste bara hälsa!

Fredrik Lindström tittade på mig och sa inget och sträckte inte fram handen. Jag sa heller inget utan sträckte bara väldigt envist fram min hand utan någon som helst tanke på eventuell bacillskräck från den långe mannen framför mig. (Ser ni temat här?) Ta min hand då, förbaskade karl! tänkte jag – tills han lydde.

– Hej! Jag heter Lotten Bergman och jag är också blond, blåögd, från Eskilstuna och gillar det svenska språket! Ja!

Här möttes jag av inget. Blott tystnad. Knappnålar hade förstås inte kunnat höras pga. den bedrövliga muzaken från överallt, men mitt påhopp var inte alls uppskattat. Och varför skulle det vara det? Jag hade kunnat börja i en helt annan ände och inlett med att diskutera våra respektive artiklar i senaste Språktidningen istället. Eller påpekat hur lång han var? Fortfarande leende, sa jag:

– Ja ... det var bara det! Hejdå!
– Öh. Ok.

Äntligen. Han pratade. En liten stund senare fladdrade jag förbi honom såsom man fladdrar när man släpar på en kundvagn med mat för tvåtusen kronor och kunde inte hålla tyst den gången heller.

– Hejdå igen, Fredrik Lindström! sa jag.

Nu blir det lite komplicerat. Den 11 mars är jag nämligen på samma villkor som Fredrik Lindström inbjuden till ett evenemang där jag är ”Språkpolis och bloggare” och han är han.

Det officiella programmet.

Hur ska det gå, hur ska det gå?

Vart 22:a år vinner vi stafetten

noreply@blogger.com (Lotten) — Thu, 25 Feb 2010 07:23:00 +0000

Här kommer mitt favoritminne från OS. Det är 1988 och Torgny Mogren kör sistasträckan. Gunde Svan kan inte hålla sig i målområdet utan åker ut i spåret för att heja fram Mogren inne i skogen.

”Du får vila sen!” hojtar Gunde. ”Neeeeej, nu blir vi säkert diskade” skrek jag framför tv:n. (Det som jag älskar kommer inte förrän efter 4,05, men jag kan inte få tricket med filmklipp som startar efter en stund att funka. Om man klickar här ser man favoritbiten, fast ute i Åväbbla: Youtube.)

Uppdatering:
Ser att Mogren här berättar att inte bara jag var rädd för diskning:

”Man får inte åka och matcha på skidor i spåret. Vi kunde varit av med den guldmedaljen om någon lämnat in protest. En protest ska lämnas in direkt efter, det var en jäkla tur att ingen gjorde det, ingen tänkte tanken att det var förbjudet utan bara att det var kul att Gunde var ute”, säger Mogren.

Inte lika spännande, men det charmigaste ögonblicket i målgånghistorien kanske är när Gunde vinner ~~tre~~ femmilen samma år. (Skrev tremilen först. Helt uppåt väggarna, det är ju inte förrän efter fyra mil som mössan vandrar uppåt.)

Eller så är det bara jag som gläds åt att andra än jag ser ut som Dumle.

Igår var det dags för minnesvärda ögonblick igen. Tur att det inte sker så ofta, man kan ju bli blasé annars. (På fullt allvar sa jag någon gång under 1990-talet att det var ju trist när Sverige var så himla överlägset i ishockey. Det har jag fått äta upp varje gång Tre kronor har förlorat sedan dess – senast nu i morse.)

Jag sparkade i kakelugnen, jag spillde te, jag trampade sönder ett vilset örhänge. Jag försökte sätta mig ner, vilket var lika bekvämt som att sitta på glas i ett skruvstäd. Jag led, helt enkelt. (Och den djefla mannen som fotograferar mig kan inte sluta skratta.)

När det väl var dags för Hellner att gå i mål med en flagga som det stod ”Sunne” på, hade jag lugnat mig såpass att kameran åkte fram.

Så här i efterskott begriper jag inte vad det var som var så upphetsande egentligen. Sverige var med i tätklungan eller borrade sig framåt längst fram, den enda som grisade var norrmannen Northug och i just detta lopp var det inte tal om att få en liten meter utan snarare att grabbarna gled ifrån de andra med sjumilaskär. (Borra, grisa och liten meter är skidspråk.)

Stafettvinnarna var Daniel Richardsson, Johan Olsson, Anders Södergren och Marcus Hellner.

_____________
Jädra hockeylirare till att förstöra dagen för mig.

Jag gillar verkligen snövintern 2010 (uppdat.)

noreply@blogger.com (Lotten) — Tue, 23 Feb 2010 17:07:00 +0000

Jag funderar på om det finns en enda människa i Sverige som inte är påverkad av vädret och inställda kommunikationer. Och besvarar denna retoriska fråga till mig själv med ett rungande ja eftersom man är rätt van vid väder i norra Sverige. Väder söderut göre sig icke besvär om det inte kommer i lagoma mängder.

Irritationsobjekt i snöns fotspår:
Lillasyster Orangeluvan skulle åka hem till Stockholm, vilket är en tågresa på 63 minuter. Vi avvaktade i ett dygn, spanade på sj.se och banverket.se och hittade en avgång som faktiskt funkade. Den var bara en kvart sen, sedan bara en halvtimme sen och sedan ... inte mera sen. Bara 30 minuter sent tåg som man kunde köpa biljetter till – jackpot! Vi gav oss iväg till stationen och fick där av en tålmodig dam i kassan veta att tåget som enligt SJ och Banverket skulle gå om en stund, inte hade lämnat Stockholm än.

– Ok, men på nätet ...
– Ja. Suck. (Damen stirrade med trötta ögon in i skärmen.) Men det står verkligen kvar i Sto... OJ! Nu ställdes det tåget in!
– Ok, men det som ska gå om en halvtimme enligt tidtabellen på sj.se?
– Det står också kvar i Stockholm.
– Ok. Finns det några ersättningsbussar inplanerade?
– Nej, de kommer lite då och då utan förvarning. Det gick en ersättningsbuss till Stockholm här utanför för en kvart sedan.
– Ok ... nej vänta.. För en kvart sedan? Men vilka åkte med den bussen? Vi har ju via sj.se fått veta att det enda tåg som skulle gå var det som nu skulle ha gått om en kvart men som nyss blev inställt!
– Ja. Jag vet inte. Åk hem, åk hem igen.

(Jag körde sedan den stressade Orangeluvan hela vägen hem och hamnade i orsaken till att jag inte vill bo i Stockholm: eftermiddagsrusningen. Fram och tillbaka tog det fem timmar.)

Glädjeämnen i snöyran:

Skridskoåkning medelst spark på oplogad bana.

Baaaaarnen! De skottar snö, de bygger snögrottor, de åker inte iväg på mönstring i Göteborg (hjälp, Sjuttonåringen ska kanske bli tolk), de vill gå på snöutflykt, de kräver att få åka skridskor trots att utrustningen är både trasig och gammal och vi far runt på spark så det står härliga till.

En Sjuåring och en Tioåring och lite snö hemma hos Bästisgrannen.

Och jaaaag känner mig som en lulebo igen och fotograferar snöhögar och putsar på skottningen framför den nedkissade brevlådan och klättrar i meterhög snö fram till soptunnan. (Vi missade sophämtningen i torsdags eftersom vi var nere i Skåne och ska nu försöka fylla soptunnan för trädgårdsavfall trots att den är full med löv sedan oktober.)

Soppåsen och jag. Lägg gärna märke till hur väl jag färgmatchar pulkorna.

Dagens plogbilslustighet:
Vi har en vansinnigt lång trottoar längs huset – en trottoar som vi ansvarar för. Därför betalar vi en halv förmögenhet för att av kommunen få den plogad och sandad. (År utan snö betalar vi lika mycket. Vi har fått valuta för pengarna i år.) Grannen bredvid oss har inte köpt tjänsten. Därför brukar det se lite roligt ut när vår plogade trottoar plötsligt övergår i en normal, människoskottad variant till trottoar. (Trottoar är för övrigt ett lustigt ord, ungefär som kapuschong och öronsnibb.)

Men nu har trottoarblogbilen kommit på en ny variant och bara lagt en jättehög mitt på trottoaren. De som vandrar längs vårt hus måste bestiga Kebnekajse för att komma vidare. Redigering: Det bär mig emot, men det var faktiskt ”trottoarplogbilen” jag menade. Liksom ”basker” kan jag tydligen inte längre skriva ”plog” utan att gå omvägen om ”basket” och ”blog”.

Tröst till alla som inte tycker om eller ens gillar läget:
Det går fler tåg, det finns en framtid i sommar och tänk ändå vad det känns bra att ha en blogg att kunna fylla med snö.

Lagerlöf meets Moberg

noreply@blogger.com (Lotten) — Sun, 21 Feb 2010 21:07:00 +0000

Någon gång måste ju även jag lägga ut filmer på Youtube. Här kommer därför en rapport från gårdagen. Jag står bakom mobilkameran och lillasyster Orangeluvan kör sparkstötting medan diverse barn njuter av vädret.

Vi överlevde.

_____________
Uppdatering
Jag kanske ska förklara? Jag och mina två yngsta (7 och 10 år) åkte skridskor med Orangeluvans två barn (3 och 6 år). Efter en dryg timme på den inte alls plogade isen (därav snöskyffeln som vi hade med oss), blev det blodsockerdipp och akut kindförfrysning, varför vi gav oss iväg huvudstupa utan att ens försöka knyta upp skridskosnörena.

Den moderna människan (=vi) vet verkligen inte vad det innebär att lida i snöstorm. Vägen hem tog tio minuter.

OS-guld och OS-brons nyss

noreply@blogger.com (Lotten) — Sat, 20 Feb 2010 23:21:00 +0000

Jag ligger i sängen och tittar på OS. Men in tights åker skidor som om det var Tour de France: taktikkörning där en svensk drar ifrån och två–tre andra svenskar spärrar vägen för norrmän och annat slödder som vill lägga fälleben för oss hela tiden. Kommentatorerna skriker med målbrottsröster:

– Vilken laginsats!
– Han borrar sig igenom!
– Jag sätter en klocka på den där granen!
– Nej! De kommer ikapp!
– Nej! Han ser sliten ut!
– Men vad händer?
– Jag ryser i hela kroppen!
– Marcus Hellner tar guld!
– Johan Olsson tar brons!
– Vilken fantastisk dag detta är!
– Och Södergren som föll kommer tia före Northug och här kommer Richardsson och har inte fattat vad som händer!
– Alla kramas! DOM KRAMAS I MÅLOMRÅDET!

Och jag får frossa. Jag skojar inte – jag ligger i sängen under två täcken och skakar som om jag stod ute på en tågperrong och väntade på ett inställt tåg. Jag är kallsvettig, jag är rödrosig, jag vet inte vart jag ska ta vägen – och då kommer Per Elofsson in i rutan och gråter så tårarna rinner ner på hakan. Någonstans spelas ”Ingenting” med Kent. Oj, nu intervjuas kungen:

– Kungen, hur stolt känner ni dig över detta?

Jag är så fantastiskt glad att jag tycker om att titta på sport på tv. Nä, nu måste jag byta kläder.

Södergren, Hellner, Olsson – Richardsson anslöt lite senare. (Ni som vill se de sista sju minuterna kan göra det hääääär.)

____________
Jacob Hård (som kommenterade loppet) bloggar om upplevelsen.

Uppsamlingsheat (uppdat.)

noreply@blogger.com (Lotten) — Sat, 20 Feb 2010 15:56:00 +0000

Min lillasyster Orangeluvan och jag diskuterar just nu om det finns några bortkastade år eller något som vi ångrar eller perioder i livet som vi skulle vilja göra om. Men hur vi än försöker, kontrar den andra med något som får oss på bättre tankar.

– Jamen mitt år som arbetslös var verkligen helt bortkastat! säger hon.
– Tsst, du skrev ju jättemånga artiklar som frilans under det året. Annat är det med våra fyra år i Väggarp, örk bara! säger jag.
– Snicksnack, om ni inte hade vantrivts där, hade ni ju inte flyttat hit – till det gula, fula, underbara huset.
– Men … ja. Jo.

De tre senaste dagarna är verkligen inte bortkastade, men kommer förmodligen att hamna i den grå sörjan som numera är mina minnen från förr. Om jag inte bloggar om dem förstås! (Nej, det här ska inte bli en dagbok. Men ett uppsamlingsheat när det gäller flertalet lösa trådar som är oknutna och fritt fladdrande.)

Jag åkte till Kista och höll ett föredrag om sociala medier på en internetmässa. Då berättade jag om SJ och SVT, som sköter sitt twittrande med den äran – men klagade på att SJ har fått för sig att det räcker med att vara närvarande på Twitter mellan 09 och 16 på dagarna.

Åhörarna. Innan jag började prata anade jag inte vem den inringade mannen var eller vad han skulle säga på slutet.

Man kan lugnt säga att företag som sköter sitt twittrande fick gratisreklam, att några bloggare fick sig en mild känga och att jag ifrågasatte viss sorts twitter. När föreläsningen var slut, reste sig mannen i den röda glorian upp och sa att han hade twitterrapporterat allt som jag sa.

– Och så har jag en hälsning från SJ. De funderar nu på att utöka sin närvaro på Twitter!

Wow. Var inte det fruktansvärt coolt?

När jag en lite stund senare skulle ta tåget mot Lund, kom jag att tänka på min försvunna rullväska som är full med ack så saknade böcker. Bagport, som har hand om hittegodset, envisas med att säga att väskan inte är funnen, men jag ger mig inte. Och gick till ”Lost and found” på Centralen.

Men. Öh. Hittegodsavdelningen var inte full av hittegods utan bara en byggarbetsplats.

Jag kikade in bakom det svarta planket. Inte en enda väska! Inte undra på att de inte hittar mina böcker.

Besviken fick jag beskedet att hittegodsavdelningen ska flytta ”någon annanstans” och klev sedan på tåget. Endast två timmar först sent kom jag så fram till Lund. Där var det snö, kallfuktigt och underbart. Lund är underbart. Lund är Lund och min favoritstad, full med mina lundensiska favoritmänniskor.

Domkyrkan i Lund. (Som några lundensare varje år försöker putta omkull när de firar minnet av Jätten Finn.)

Efter välförrättat värv i Lund (återträff med NE-kolleger, Kunskapståget tillsammans med den djefla mannen och ett evighetslångt bankbesök), gav jag mig mot stationen i farinsockersnön som inte på något sätt är kompatibel med rullväskor. Dessutom har just den här rullväskan ett ovalt hjul, som egentligen borde jämna ut dunkandet mot kullerstenen. Jag lät som en baskagge i en plåtfabrik där jag hasade fram.

Kvicksand, liksom.

På tåget hemåt höll jag andan och tummarna och fick faktiskt tåget att hålla tidtabellen. Tyvärr konstaterade jag detta med hög röst till alla andra passagerare, vilket naturligtvis gjorde så att det gick troll i resten av resan.

Tågbytet i Norrköping brände inne eftersom tåget ”var borta”. Ingen visste var det var och ingen tågpersonal kunde ge oss besked trots att de gång på gång ringde hemliga nummer och fick tag på människor som inte heller kunde svara. Plötsligt sa en röst i högtalarna att vårt tåg hade ersatts av bussar som stod på hållplats C1.

Det var runt –10 C° och de flesta var dåligt klädda och oförberedda på 30 minuters utomhusväntan. Jag som var varmt klädd och har erfarenhet av luleväder, frös så att knäskålarna hoppade i höjdled. När den första bussen kom, kastade sig folk fram som hyenor på ett dött lejon. Rafs, krafs, puff, buff och hutter. Uppdatering pga. glömska: Vi skulle ha tagit det bortttappade tåget kl. 12:32. Busschauffören visste redan kl. 11.00 att han skulle köra oss. När jag vid halvtretiden twitterfrågade SJ vad som hade hänt med det försvunna tåget, visste de inte.

Twitterexempel. Och ja just det. Inställt var det ju. Ehum.

Den här bussen – som jag inte fick plats på – hann köra i tio minuter innan den krockade.

Här är min buss, och min arbetsplats under de drygt två timmar som bussen slingrade sig genom snötäckt landskap utan mobil- eller internetvågor.

När jag efter ännu en evighetslång resa kom hem, konstaterade jag att det hade plogats. Det är i och för sig bra. Men jag har ju stukat handen och är den enda starka personen i huset under några dagar. Vad göra?

– Aha, där kommer ett stort fordon, sa jag och älgade över drivor, viftandes med armar och ben samtidigt som jag skrek och pekade på snön. (Vilket ju skulle kunna betyda vad som helst. ”Hjälp mig, jag har tappat bort min hund i snödrivan där.”)

Vallen som inte längre är där … eftersom jag med en hundring mutade en ängel i traktor.

Så. Har jag glömt något? Jodå: jag har glömt att rapportera om alla mina OS-sittningar – men det kommer. Största skandalen som jag hittills har hittat är nog denna:

Coachen Bengt-Åke Gustafsson är med och tränar med sina spelare. Utan hjälm, ujujuj. Tror han att han är Guy LaFleur?

Mittinattenblogginlägg om tv-teknik

noreply@blogger.com (Lotten) — Thu, 18 Feb 2010 00:59:00 +0000

Jomen. Jag ligger i en gästsäng i Lund. Här har jag legat förut, så jag känner mig hemma. Den djefla mannen har placerats sju meter närmare jordens mittpunkt för att husets ägare ska kunna sova de också. (Han megasnarkar.)

Och jag ska titta på hockey. Japp. Det är ett inte helt övertänkt eller förnuftigt beslut eftersom jag förväntas föreläsa i morgon, men jag har faktiskt läst på: man kan missa en natts sömn och ändå klara sig bra dagen efter. Man kan ta mikropauser och man kan dricka kaffe. Dessutom kan man jämföra sig med Bruce Willis, Sigourney Weaver och Denzel Washington som ju ideligen utför stordåd trots vansinnig sömnbrist.

Jag tittar på tv i datorn och bilden hackar lite medan ljudet är perfekt. Och så blir jag (för tredje gången på i och för sig ganska lång tid men ändå) förbannad på hur fruktansvärt svårt det är att titta på tv nuförtiden. Jag är nämligen tv-support åt ett gäng till åldern komna. (Födda före 1960 allihop. Alltså gamlingar?)

– Hej, min tv visar text-tv fastän jag inte vill det.
– Hej, min tv har inget ljud plötsligt.
– Hej, när lampan lyser borde tv:n funka, men min är tvärtom och lyser när den är avstängd, skarevaaaa så?
– Hej, jag har bara en konstig meny som pratar om uppdateringar, men jag vill se Rapport!
– Varför har jag tre fjärrkontroller plötsligt?
– Vem stoppade in en radio i min tv? Jag vill inte lyssna på radio!
– Hej, var sa du nu att påknappen sitter?
– Varför behöver min tv en massa betänketid när jag byter kanal?
– Vaddå blå knapp? Jag har fyra blåa knappar!

Forna tiders s.k. testbild. Fast vad jag vet, testade vi inget i vår familj.

Vi är inne i en period med bra många tekniska landvinningar. Folk försöker se vad som kommer att funka eller behövas om tio år medan jag bara undrar varför det är så förbaskat svårt att titta på tv-program på tv – på datorn är det ju hur enkelt som helst att få en bild. (Ooooh, nu gjorde Foppa nästan mål!)

Uppdatering
I andra perioden somnade jag i sängen med datorn på magen.

Intervju med SJ:s twittrare (uppdat.)

noreply@blogger.com (Lotten) — Tue, 16 Feb 2010 21:44:00 +0000

Ursäkta allt prat om sociala medier i den här bloggen som ju ska handla mest om mögel och stukade kroppsdelar samt illasinnade legobitar. Men jag måste, för försörjningens skull, allmänbilda mig (och i förlängningen även andra) i ämnet.

(För er som lider av twitteraversion eller bara allmänt ointresse: grundkursen som räcker till kafferastsprat kommer nästa vecka.)

Jag har intervjuat Katarina Nyman, en av sju SJ-twittrare som på ett mycket tålmodigt sätt twittrar svar på frågor om resegaranti och förklarar växelfel samt letar reda på folk som kan beskriva en korrekt vagnlutning.

Det var inte helt lätt att få hitta fram till en mejladress; så här såg det ut när jag först (utan att tänka efter) googlade lite:

Jahaja. Får publiken komma försent till föreställningarna?

Tänk er nu att jag är Bosse Holmström runt 1973. Anteckningsblock trenchcoat. Pennstump bakom örat. (Men egentligen skrevs allt i ett enda mejl. Inga följdfrågor alltså.)

Hur hamnade du på SJ:s Twitterredaktion?
Vi som jobbar kommer från kommunikation, presstjänsten, marknadsavdelningen och SJ Prio (SJs kundprogram). Vi blev ”draftade” för att vi kan kommunikation och för att vi är intresserade av sociala medier.

Hade ni någon erfarenhet av Twitter förut – eller var ni bara osedvanligt duktiga på att skriva?
Ingen hade erfarenhet av Twitter, men vi hade alla öppnat ett eget Twitterkonto för att lära oss hur det fungerar. Eftersom vi alla jobbar med kommunikation så förväntas vi kunna skriva. :-) I förstudien bestämde vi hur vi skulle vara.

Vi är personliga, avslappnade och snabba.
Vi är inte ironiska men har glimten i ögat.
Vi är trevliga, hjälpsamma, bekräftande och ska försöka vara objektiva.
Vi ger korrekt och aktuell information.
Vi är varierande och intressanta.

Jag ser framför mig hur ni sitter tillsammans, liksom som på en tidningsredaktion. Har ni skrivit ut och satt upp roligt twitter, eller på något annat sätt sparat minnesvärda tweets?
Vi sitter alla på våra vanliga arbetsplatser på olika plan i huset och inte ihop, så det finns ingen riktig plats för tidningsurklipp och dylikt. Jag – som sitter på presstjänsten – sätter dock upp klipp på vår presstavla.

Stämmer det att det bara är en person i taget som SJ-twittrar? Hur har ni i så fall koll på vad kollegan skrev igår? Har ni överlämningsmöten som på sjukhus?
Från början var vi fyra som twittrade och en projektledare som var backup. Efter jul skulle vi varit sju personer inklusive mig, som är ansvarig för redaktionen. Men så en bröt foten och en har fått vila en månad pga. hög arbetsbelastning. Men snart hoppas vi vara fulltaliga igen. Vi har redaktionsmöte varje dag där vi går igenom vad som kommit in sedan vi stängde dagen före (vi twittrar 09–16 varje dag). Vi använder oss av ett verktyg som heter Cotweet där man kan följa konversationen på ett enkelt sätt. Men även om man inte är huvudansvarig en dag, så följer man oftast konversationen ändå – fast det är inget krav. Jag brukar t.ex. scrolla igenom twitterflödet i mobilen varje dag på väg hem.

(Här skulle jag om intervjun skedde IRL ha sagt något om obetald arbetstid och nickat igenkännande.)

Är det kul? Stressigt? Upplyftande? Svårt?
Det är både kul, stressigt, och upplyftande. Fast mest kul!

Har ni fått beröm, trumpetstötar och fyrverkerier för ert jobb mitt bland all kritik mot SJ:s förseningar?
Vi får ofta beröm. Många skriver att de inte gillar SJ pga. av förseningar och annat men att de älskar oss på SJ_AB och tycker att vi gör ett bra jobb. :-) Vi har också fått beröm på flera bloggar och många hör av sig till oss och vill att vi ska komma och föreläsa om sociala medier, vilket vi gör ibland om vi har tid. Nu har vi dock fått så många förfrågningar att vi tackar nej och funderar istället på att starta en egen erfargrupp inom sociala medier.

(Här skulle jag om intervjun skedde IRL ha tjoat ”erfavaddå?” eftersom jag aldrig har hört det ordet förut. Det är väl en samling av erfarna människor som spånar idéer ..? En erfarenhetsgrupp?)

Har ni funderat på att göra tjänsten till även en grynings- och skymningstjänst så att ni faktiskt twittrar när de flesta åker tåg?
Vi har funderat i de banorna men vill att SJ_AB ska vara kunddialog och inte kundtjänst och vi tror att om vi höll öppet längre skulle det bli en kundtjänst istället. De flesta frågorna vi får in efter 16 handlar om tågen är i tid eller inte och de kan man se på sj.se. (Kundtjänst har dessutom öppet till 21.00.)

(Här skulle jag om intervjun skedde IRL ha sagt ”men vaddå kundtjänst, ni kan junte dissa något som ni inte har provat”.)

Är det allmänt känt på SJ att ni twittrar? (Jag försökte hitta en mejladress till er, och fick från SJ svar som antydde att folk inte ens visste vad Twitter var.)
Det har gått ut info på vårt intranät, i vår personaltidning, i vår kundtidning Kupé och på sj.se. Dock har vi ingen gemensam mejl.

Hur ska man tänka när man egentligen behöver 240 eller 700 tecken för att få fram det man vill skriva, men det bara finns plats för 140?
Man måste använda sig av förkortningar som inte alltid stämmer överens med svenska språknämndens regler. Jobbigt i början men man vänjer sig. Det är bra budskapsträning! Vi skriver t ex ofta:
& = och
m = med
pers = personal

(Här skulle jag om intervjun skedde IRL ha sagt ”det heter faktiskt Språkrådet” och varit lite dryg för att sedan utan knot godkänt förkortningarna.)

Några gånger har ni haft gästtwittrare. Hur har det funkat?
Vi tar ibland in folk från organisationen med specialkunskaper. Det kan vara fordonschefen, kundtjänstchefen, SJ Prios chef med flera. Vi på SJ_AB kan svara på det mesta eftersom vi har ett nätverk med personer runt om i organisationen men vi tycker att det är kul och bra att profilera andra personer på SJ som är ansvariga för områden som kunden har väl kännedom om. Igår tog vi in en extern gästtwittrare – Banverket – som fick många frågor om infrastrukturen.

Läser ni twitter som inte är riktat till SJ_AB?
Vi har ett antal sökmotorer som vi använder oss av t.ex. Netvibes och kan på så sätt följa (och svara på) vad andra skriver om tåget och SJ. Det beror dock på arbetsbelastning hur mycket vi hinner med.

Är ni hemliga och anonyma eller kan du rabbla förnamnen på de sju som twittrar?
Vi är inte hemliga, våra namn står i vår bio på vår twittersida. Vi heter Katarina, Marie, Annika, Susanne, LB, Marcus och Margareta.

Har någon av er förresten råkat ut för en dråplig SJ-resa? (Själv tog jag i december tåget från Eskilstuna kl 14 och kom fram till Stockholm kl 19 – fyra timmar för sent.)
Jag själv har inte det utan mina resor brukar flyta smärtfritt. (Har tyvärr inte hunnit fråga de andra i redaktionen.)

(Här skulle jag om intervjun skedde IRL ha påpekat att man inte är en riktig svensk om man inte har en SJ-historia att dra på släktträffar och styrelsemöten.)

__________________________
Tack, Katarina Nyman, för att du orkade och tack, tack, tack för att ni alla har glimten i ögat! (Vad stackarn inte vet, är att jag i detta nu har skickat ett nytt, långt mejl till henne eftersom jag idag inte fick byta en ombokningsbar biljett pga. att ”bokningen var spärrad” för att SJ misstänkte att det tåg som jag tänker åka med ”misstänks vara ett sådant som drabbas av svartabörshandel”.)

Uppdatering
Ack, sådan besvikelse. Här såg jag framför mig hur jag skulle dras in i en svartabörshärva och hur Lottengate med eldskrift skulle ... äh. Det som hände igår var att jag skulle boka om en biljett. Men trots att det fanns platser kvar, kunde tjejen i kassan inte göra något eftersom ”de” (oklart vilka) ibland låser bokningen på avgångar som lockar svartabörshandeln.

Idag på Stockholms Central var det ingen svartabörsrisk. Jag fick min biljett och tjejen i kassan sa:

– Va? Va? Nej, de [oklart vilka] låser bokningen ibland när de tar bort en vagn, men inte annars.
– Tar bort en vagn? Varför tar man bort en vagn?
– Öh. Svartabörs ... näe. Det kan jag inte tä... näe. Varsågod, här är biljetten, trevlig resa.

Så nu sitter jag i lugn och ro på tåget mot Lund och inte är vi ens sena. (Men kan man bara låta det där med svartabörsstängningen vara? Måste vi inte tillsätta en utredning eller nåt?)

Bloggpaus

noreply@blogger.com (Lotten) — Tue, 16 Feb 2010 09:57:00 +0000

Vet ni vad som händer när man måste förbereda sig för att i morgon hålla ett föredrag om hur företag sköter sig vad gäller ”sociala medier”? Man måste fokusera stenhårt som Charlotte Kalla, hänga på Twitter och Facebook och läsa 317 åsikter i 567 artiklar och förmodligen sedan falla ihop som Marcus Hellner. Och vad händer nu?

Man har inte tid att blogga. Oh, the irony.

(Men redan i morgon eftermiddag åker jag med SJ till Lund. Då finns det med tanke på hur tågen har gått i vinter säkerligen en massa tid för att blogga. Vad ska jag göra i Lund? Detta, som det finns några platser kvar till. Mejla om ni är intresserade.)