Den lilla tån som klämdes i dörren den 20 november ser ut som ett ägg. Den är lite fin i kanten och vill inte gå på promenader i kyla, för si då lägger den armarna i kors och håller andan tills den tuppar av.
Eller i klarspråk: blodcirkulationen verkar inte vara riktigt ok – den domnar bort.
Nu är jag visserligen ingen pumpstjej eller en klackmadam utan snarare en barfotabrud. Men nu är jag less på att som en clown gå omkring i Den djefla mannens militärkängor.
Titta, lite snyggare blir den i svartvitt. (Det finns en nagel, den bara är skymd. Av sin tå.)Lotusfot är detta nu icke, men inte heller kroppskultur. Ska vi döpa den? Skriva sånger till tåns ära? These feet were made for walking …
Skratta ni, allt kommer tillbaka, även detta skomode. Själv hoppas jag på mockasininvasion.
Skulle tån tröstdoppas i whisky?? Då får du hellre skicka whiskyn till mig så dricker jag upp den…
wv säger att den dojan är ”bullyast”.
Tänk jag trodde att jag beklagade mig igår för brutna ben och annat men det glömde jag kanske. Drömde?
Nåväl, idag var det så fint väder och vackert att man inte kan beklaga sig. Bara njuta.
Tack, den blyga — jag är rent av modern i den djefla mannens militärkängor. Se, en sån doja borde jag köpa mig.
Som erfaren lilltåinvalid utdelar jag litet tröst (och råd…):
När en fraktur läker ta kroppen i för kung och fosterland – ungefär som när de byggde Egyptens pyramider.
Den nybildade vävnaden, callus, produceras i överskott för att överbroa. Läs mera!
Callusen återbildas i ett senare skede när stabiliteten är tillräcklig.
MEN
Just lilltår mår ju inte bra av att vara för stora – skor skaver och det bildas en clavus (=liktorn) som ogärna vill tillbakabildas.
SÅ
Lämplig åtgärd: Gå den närmaste månaden i den djefla mannens högerdoja för avlastning.
Whiskeyn intages lämpligare per os.
Jag kan inte böja på någon av mina stortår. Den ena stack jag en nål tvärsigenom i åttaårsåldern och den andra stod en stor häst ganska länge på några år senare.
Får jag whisky nu? Fast jag är mer sugen på en ostmacka, så jag tror att jag tar det istället!
Bara för det kommer jag inte på ett endaste dugg att beklaga mig över. Kanske att jag inte har (och aldrig har haft) några naglar på mina lilltår.
Jag har drabbats av skrivkramp på min egen blog… Det är beklagligt för egen del.
Jomen, det är liksom inte jag, tyvärr. Men mer whisky till tån!!! Mörk rom botar mycket också.
Beklaga på!
Kan inte vi också få beklaga oss, Lotten?
Nämen kan inte detta vara dagens möjlighet att få komma med ickeupplyftande kommentarer?
1) Jag får beklaga mig.
2) Ni får komma med kalla fakta.
3) Tån får whisky.
Det tar ett tag innan känseln hittar hem igen.
Du har åtminstone möjligheten att kräva uppvaktning och frihet från kökstjänstgöring. ALltså min lilltå, den håller på att döda mig… Jag drar mig tillbaka…
Min rara mor lyckades en gång både stänga och låsa toadörren innan hon insåg att ena lilltån inte hunnit med in. Idag, kanske tjugo år senare, ser tån fortfarande ut som ett ägg. Vänta, det här var nog ingen upplyftande kommentar. Solly …