Hoppa till innehåll

År: 2009

Slutet är nära

And now
the end is near
and so I face
the final curtain …

Och här står vi på nyårsaftonen och kan inte annat.

Först kom möblerna till det rök- och vattenskadade vardagsrummet medan vi slog ut med armarna och sa:

– Soffor?
– Etthundratio flyttlådor med böcker?
– Men herrejisses, vad ska vi med dem till?

Sedan försökte vi med handkraft att flytta fyra soffor på fel eller rätt ställe trots att de inte hade möbeltassar. Någon kom på den lysande idén (mellan potatisgratängens skapande) att lägga något mjukt och litet (ergo grytlappar) under möblernas ben (trots att en soffa saknade ben på ena sidan). Så gissa vem som lite senare var tvungen att ta en simpel SJ-diskhandduk som skydd mellan potatisgratängsformen och sig själv.

– Aaahaaaaaaaaaaaj! vrålade jag med rykande fingertoppar.

Sedan åt vi middag. Nostalgimenyn gick till 2/3 hem hos den yngre befolkningen (bestående av hela nio omyndiga):

1) avocado med havsdjursklägg, lime och bautaräkor som enligt min djurvän till svåger är förbjudna i släktens hus
2) fläskfilé i grädd-, sherry- och rosépepparsås som jag fick hitta på helt själv eftersom inga recept passade med de oglömda ingredienserna (svårt för en icke-matnörd)
3) glass, Örjans maränger, bananer, chokladsås och ohemula mängder grädde

Vad de yngre inte gillade? Gissa.

Sedan hölls det tal. De vuxna – Bästisgrannen, Bästisgrannens skotte och Min djefla man – tackade för livet, dåtiden och framtiden.

Skotten, alltså Bästisgrannens make och husbonde tittar på Den djefla mannen efter välförrättat diskvärv.

Sjuåringen, som är familjens främste talare, höll två tal: ett om vårt återställda vardagsrum och ett tal till sin sjuttonårige brors ära. Alla grät. Sjuttonåringen återgäldade  med detta tal:

”Jo, 1965 ökade befolkningen i Italien, och då kan vi dra kopplingen till att vi har ökat i antalet personer i denna familj. Det var slutet på del ett. Sen har jag fått ett logiskt problem av vår granne John. Det handlar om ett handgranat i ett par byxor. Och här har vi pudelns kärna. Den är ca 3 meter bort. Då ska jag försöka lista ut vad som är speciellt med det. Det var slutet på del två. Till sist vill jag sjunga en textrad som jag tycker är väldigt rörande. Varje gång jag ser dig är det som  om allting stannar till… humxm, och jag humm humm… Tack för mig.”

(Inom parentes måste det sägas att alla tal får stående ovationer, hur obegripliga de än är.)

Nu har vi precis insett att ”Grevinnan och betjänten” sändes redan före åttasnåret och att vi måste se på den via SVT Play och att många sladdar saknas.

Livet är verkligen jobbigt.

Femtonåringen, jag, Nioåringen och tre tyllkjolar i det avskalade vardagsrummet.
Share
23 kommentarer

En resa i tiden: 1973

Under juldagarna snubblade jag över ett gäng gamla tidningar och höll inte på att ta mig upp igen. För hur kan man låta bli att frossa i antika kaffepriser, tidstecken, mode och synnerligen upprörda texter om politik?

Men som vanligt fastnar jag för oviktigare saker än politik. Som t.ex. tv-programmen. Visserligen är det uttjatat nu, allt dravel om hur det

  • aldrig fanns något intressant på tv
  • bara fanns två (2) kanaler
  • var ovanligt med program i färg
  • inte någonsin gick tv-program på natten, morgonen eller eftermiddagen
  • bara sändes tråkprogram
  • bara sändes politiska program
  • bara sändes program med Allan Edwall.

Titta så fint! Det är den 19 september 1973, min mammas 36-årsdag och det är verkligen … dötrist. (Men kaffet, nötlevern och osten kostade alla 11 kr/kg.)

Man borde kunna klicka på bilden så att den flärpas upp i kolossalformat. Men tekniken krånglar.

Så vad handlade denna dags tv-program om? Är det som vi minns i ett rosa, politiskt skimmer bara Allan Edwall överallt?

1. Ugandaflyktingar i färg. (Och ett språkfel – det är ju det jag säger: de/dem-okunskapen är inte ny!)
2. Fröken Ensam Hemma! Ett av världens bästa barnprogram. Tänk vilket intryck detta gjorde på oss som såg den. Gunnel Linde: tack!

 

3. Ett finskt program om de politiskt förföljda. Med dikt och musik!

Vad var nu Moses Makone? Jo, en sång med musik av Carl-Axel Dominique (som bodde på samma studentkorridor som mina föräldrar) och text av – tadaaa – Lars Forssell! Jag har hittat refrängen. Koncentrera er nu.

Moses Makone var med i ett parti
som ville ge [sic] Moses Makone fri.
För sånt blir man häktad, för sånt blir man piskad,
för sånt blir man hängd i ett rep, min vän!
För friheten blir man våldtagen! För friheten blir man tagen!
Den som vill bli fri som skogarnas djur: han blir satt i bur.
Så är lagen. Hos oss. Så är lagen.

Jaha. Tänk ändå vad han kunde, Lars Forssell.

4. Ännu mer dikt! Aha, ännu en kärv höst för den svenska lyriken.
5. En pjäs om ett lärarrum – ett lärarrum som kallas ”en avskärmad värld”.
 6. Japp, Allan Edwall.

Förutom detta kunde man se på

  • en kvarts fransk följetong om  krig och kärlek
  • 90 revolutionära minuter om proletariatets kamp i 1960-talets Argentina
  • Sten Feldreich som för ”nyfikna” berättar om vatten
  • Gary Engman i Kvällsöppet – ännu mer om skola, elever och lärare.

Men ändå satt vi ju där och glodde! Jädrar vad vi tittade på tv! Till skillnad från hur det är idag, när utbudet är megalogargantuastiskt och vi i vårt hus inte har en susning om vilka bondefruarna och de ensamma mammorna som söker är. Jag måste ha fått en överdos Rapport och Aktuellt någon gång, för inte ens nyhetsprogrammen lockar mig längre. Eller, vänta. Sportspegeln! Det är ett roligt program.

Ännu mer nostalgi: sport, sport, sport!

Är vi representativa här? Eller lockar tv:n fortfarande hemma hos er?

Share
47 kommentarer

Linsdansen

Ni vet när allt avstannade och vuxna människor kröp omkring på golvet och letade efter tappade linser? Det är förstås i och med den moderna linsutvecklingen inte så vanligt längre, men den två linsbärarna i vår familj har ständiga problem med dem. De försvinner när de sitter i ögonen och de försvinner när de ligger i linsdosan och sover sött. Och de spricker och är för dyra och blir sladdriga och jag vet inte allt. Igår lät det så här i köket:

– Aha! Vet ni vad som händer när man glömmer linserna i bilen på vintern och det är minusgrader ute? tjoade Den djefla mannen från köket.

Ingen svarade. Vi tänker på honom som P1, nämligen. Det kommer mer prat oavsett om vi vill eller inte.

– Dom försvinner! Det är ingenting kvar! They are dissolving in front of my eyes as I speak! Titta!

Jag gick mot honom och såg hur han vispade runt med pekfingrarna i de två små byttorna. Jag tänkte lite på Charlie Chaplins bröddans som Johnny Depp härmade. Min djefla man är en linsdansare utan linser.

– Men du som är kemist och … hur skulle de upplösas … till vatten och syre ..? sa jag.
– Jag vet inte! Men kolla! Haha! Det är helt tomt!

Då kom Femtonåringen in i köket och tittade på sin fingervispande pappa.

– Men pappa. Det där är min linsdosa. Mina linser är inte där, de är i mina ögon. Här är din, den låg i hallen. Med linser i.

Chaplin, Depp & Downey Jr. Men gjorde inte Buster Keaton en version också?

______
Psst. Julkalendern är slut, men Lucka 24 har ett facit och Den röda tråden har trasslats ut.

Share
13 kommentarer

Den röda tråden 2009: DRT special

De tidigare åren borde ha lärt mig att inte hitta på någon röd tråd och vika mig dubbel för att få in den i varje lucka utan att bara skriva hej tjolahoppsan och se vad ni kommer på, kära DRT-funderare. För jag tycker banne mig att ni lyckas bättre än jag. Ber om ursäkt, men det här blir lite långt eftersom jag måste berätta om era teorier. Agnetas ”DRT är en korsbefruktning av Zarah Leander och Myggan Eriksson” och Fru Decibels ”mina grannar” kan vi nämna. Några av er, bl.a. Dieva, var inne på rymden och himmel (och pannkaka), vilket hade passat jättebra. Om det bara hade varit det som jag tänkte på. (Om man vill kan man förresten se ett mönster i hur namnen stavas.)

Redan den 16 december presenterade Fredrik I en teori om DRT, som förstås är värd att nämnas.

Alla som läst Populärmusik minns episoden med råttsvansarna. Pelle fick svansen avbiten av en råtta.
Pelle Svanslös är en katt. Susanne Brøgger skriver ofta om katter.
Brøgger sitter i Danska Akademien, Kristina Lugn i den svenska.
Lugn och Stefan Andhé har säkert något gemensamt, de också.
Andhé bor i London, och just där öppnade Clas Ohlson sin 90:e butik.
Clas Ohlson har ett stort lager. Pär har efternamnet Lagerkvist.
Lagerkvist tilldelades nobelpriset, Lotta Lotass delar ut det.
Lo är ett djur, myra ett annat. (Och ja, jag vet att en myr däremot inte är ett djur, men om man tänker sig Jannes efternamn som en dalgång fylld med insekter så fungerar kopplingen.)
Jan Myrdal har skrivit förordet till en serie av Jan Lööf.
Jan Lööf tecknar serier, liksom namnen Berglin.
Jan Berglin delar intitialer med John Bigglesworth.
W. E. Johns stred i första världskriget, Samuel Beckett i det andra. (Han var i vart fall med i den franska motståndrörelsen.)
Beckett lämnade sitt födelseland, liksom Paul Anka.
Anka skrev en låt om Diana, Winston Churchill var släkt med henne (med Lady Di, vill säga).
Churchill klädde, liksom dagens hemlisbloggare (och Lotten), i plommonstop.

(Väl här måste jag bara påpeka att det finns många gissare som aldrig har blivit omnämnda, varken i DRT- eller facit-sammanhang. Det är inte gjort med flit, men jag ber om ursäkt ändå. Livet är så, orättvist liksom.)

Sanna kom på julafton med en matematisk teori: ”att summan av Julkalendern är noll (0)”. Nu funkar det bara om sista Hemlisbloggaren var född 1964, vilket varken den ene eller den andre ju var. Även om jag ju faktiskt är det. (Och dessutom precis som Sanna gillar siffror. Mera siffror nästa år!)

1. Mikael Niemi 1959
2. Gösta Knutsson 1908 -51
3. Suzanne Brögger 1944 +36
4. Kristina Lugn 1948 + 4
5. Stefan Andhé 1944 – 4
6. Clas Ohlson 1895 -49
7. Pär Lagerkvist 1891 – 4
8. Lotta Lotass 1964 +53
9. Jan Myrdal 1927 -37
10. Jan Lööf 1940 +13
11. Jan Berglin 1960 +20
12. Captain W E Johns 1893 -67
13. Samuel Beckett 1906 +13
14. Paul Anka 1941 +35
15. Winston Churchill 1874 -67
16. Charles Chaplin 1889 +15
Stan Laurel 1890 + 1
Oliver Hardy 1892 + 2
17. Ray Bradbury 1920 +28
18. Liza Minelli 1946 +26
19. Herta Müller 1953 + 7
20. Anne Holt 1958 + 5
21. Britney Spears 1981 +23
Madonna 1958 -23
22. Bodil Malmsten 1944 -14
23. Eric Linklater 1899 -45
24. Harry Martinson 1904 +5
Alf Henrikson 1905 +1

Nej, det blir inte 0 utan ungefär minus 59. Vilket är samma sak som 1959. Snyggt blire. (Jag har kontrollräknat nu och fått fel svar. Vilket ju är rätt åt mig, som säger att ni har fel hela tiden.)

Så till Översättarhelenas fullständigt sanslösa uträkning till Lucka 22 – att DRT var ”Gamla felgissningar blir som nya”. När det inte stämde, erbjöd sig ZKOP och Embryo att fixa det.

1. Mikael Niemi
Gissade Fredrik I på.
2. Gösta Knutsson
Gissade Agneta på.

3. Suzanne Brøgger
Gissade jag själv på.

4. Kristina Lugn
Gissade TBFKAEM på.

5. Stefan Andhé
Gissade Charlott Goblin på.

6. Clas Ohlson
Har ingen gissat på, men han är åtminstone omnämnd på Lottens blogg.

7. Pär Lagerkvist
Gissade Crrly på.Gissade Bengt O. på.
8. Lotta Lotass Gissade Bengt O. på.
9. Jan Myrdal
Har många gissat på genom åren.
10. Jan Lööf
Gissade Statistikern på.

11. Jan Berglin
Gissade Charlott Goblin på.

12. W.E. Johns (Biggles)
Marie trodde att Biggles var DRT.

13. Samuel Beckett
Gissade Fredrik I på.

14. Paul Anka (Diana)
Har ingen gissat på. Men han är omnämnd under nr 17 på den långa listan.

15. Winston Churchill
Gissade Eva-L på.

16. Helan & Halvan (Stan Laurel & Oliver Hardy) + Charlie Chaplin
Den obildade skåningen gissade på Helan & Halvan.
Och TBFKAEM gissade på Charlie Chaplin.

17. Ray Bradbury
Här brast min röda tråd. (Embryo sa att han visst hade gissat på Bradbury.)
18. Liza Minelli
Samma här. (ZKOP erbjöd sedan sin hjälp.)

19. Herta Müller
Gissade Ulrika på.

20. Anne Holt
Gissade Örjan på.

21. Britney Spears + Madonna
Dieva gissade på Britney.
Och Orangeluvan på Madonna.

22. Bodil Malmsten
Gissade Aequinoxia på.

Men nu är det så att hakke har lite mer rätt. Eller, rätt och rätt, de andras är ju inte fel. Men hakkes tråd är av akademisk karaktär: ”Bodil Malmsten har studerat vid Konstaakademien. Flera författare har varit medlemmar av svenska akademin, blivit prisbelönta av densamma (eller av Norrbottensakademin i Niemis fall), och Brøgger sitter i danska akademin. Chaplin, Laurel, Hardy och Minnelli har vunnit Academy Awards (medan Bradbury fick nöja sig med en nominering), Spears och Madonna sjungit på Star Academy. Och vid Insjön bedrivs utveckling och utbildning vid Clas Ohlson Academy. [Linklater] har till nöds en dotter som studerat vid London Academy of Music and Dramatic Art, och "akademi" var i äldre tid en vanlig benämning på universiteten i Lund och Uppsala, där Knutsson och Berglin tillbringat sin tid.

Och så avslutar hakke med en befogad fråga: ”Men Stefan Andhé, ursäkta mig. Hur får man in denna ohängda karl i sin DRT?” Då vill jag dra till med det som någon (hjälp mig, jag kan inte hitta kommentaren, var det Ökenråttan?) drog till med: ”för att det skulle passa med föregående lucka: lugn-andhé”. Lysande!

Men så här tänkte jag i min tänkarhatt:

Mikael Niemi (f. 1959) prisbelönt utan hatt (utom när han blir arg förstås)
Gösta Knutsson (1908–73) prisbelönt utan hatt (men med katt)
Suzanne Brøgger (f. 1944) hattar hit och dit med åsikter, prisbelönt utan hatt (men ofta turban), ger pris (Danska Akademien)
Kristina Lugn (f. 1948) prisbelönt utan hatt (men massa hår), ger pris (Svenska Akademien)
Stefan Andhé (f. 1944) utan hatt, underligt nog prisbelönt (Stora journalistpriset)
Clas Ohlson (1895–1979) ingen hatt, har dock egen akademi och sätter pris på alla varor
Pär Lagerkvist (1891–1974) prisbelönt utan hatt, gav pris, gav sig själv pris (Svenska Akademien)
Lotta Lotass (f. 1964) prisbelönt utan hatt, ger numera pris (Svenska Akademien)
Jan Myrdal (f. 1927) arg och prisbelönt utan hatt, har prisbelönta föräldrar
Jan Lööf (f. 1940) prisbelönt utan hatt, ritar dock gubbar med hatt
Jan Berglin (f. 1960) prisbelönt utan hatt, ritar dock gubbar med hatt
Captain W.E. Johns (1893–1968) prisbelönt utan hatt (även om Biggles hade flygarmössa)
Samuel Beckett (1906–1989) extremt prisbelönt, särskilt i Godot-hattar
Paul Anka (f. 1941) prisbelönt utan hatt, har snart hatt en fru
Winston Churchill (1874–1965) prisbelönt, alltid i hatten
Chaplin (1889–1977), Stan Laurel (1890–1965) och Oliver Hardy (1892–1957) – prisbelönta i ständiga hattar
Ray Bradbury (f. 1920) prisbelönt utan hatt, hattar inte runt och byter åsikter som andra
Liza Minnelli (f. 1946) prisbelönt i hatten
Herta Müller (f. 1953) prisbelönt utan hatt, men med hattliknande hår
Anne Holt (f. 1958) prisbelönt utan hatt, men i hatt på facitbilden
Britney Spears (f. 1981) och Madonna (f. 1958) – båda i hattar och väldigt prisbelönta
Bodil Malmsten (f. 1944) prisbelönt, konstigt nog i hatt på sin blogg och i facit
Eric Linklater 1899-1974 prisbelönt utan hatt, skrev dock ”Fanfare for a Tin Hat”
Harry Martinson 1904-78 och Alf Henrikson 1905-95, prisbelönta utan hattar, HM gav både andra och sig själv pris (Svenska Akademien)

Den röda tråden som återkommer (om än inte i alla årets Hemlisbloggartexter) är priser, känslor, tankar, akademier, radioprogram och hattar. Den som står ut lite här är Ray Bradbury eftersom han är den ende i sin genre och den ende som nästan uttalar den mening som jag vill ha sagd: Prisa varandra, ta på er tänkarhatten utan åthävor och sluta känna efter så himla mycket! (Fast han säger ju att man varken ska tänka eller känna utan bara leva. Jag tycker att man ska tänka jättemycket.) Men eftersom det gäller att uttrycka sig kortare, snärtigare och mer Thorildskt, säger jag istället:

Tänka fritt ger stora pris, men tänka i hatt ger kanske större.

(Men allvarligt talat så tycker jag att Översättarhelenas tråd är mycket, mycket fiffigare.)

Share
21 kommentarer

Facit till Julkalendern 24 december 2009

Vi börjar med en fanfar för PK, Béatrice, Pysseliten och Dieva som kommenterade under Kalle Anka. TUUUT! (Nej, inte för att jag vill dra folk från traditioner eller tv-program utan bara för att jag tycker om synen jag får i mitt huvud: kommentatörer som inte kan släppa datorn.)

Den här luckan var synnerligen svår att skapa eftersom jag inte hade
40-års-kris-glasögonen med mig till kantorsbostaden där vi firar jul
och ljuset var mer än skumt samtidigt som bokstäverna var mindre än
små. Men då tog jag äldsta dottern – Femtonåringen – till hjälp
eftersom hon just nu läser halva HB24/2009. (Ja, från och med nu har
jag ett julkalendersklassifikationssystem.) Så här noggrant läser hon
böcker:

Hm_bok
Tur att det inte är en lånebok – lapparna kommer att få sitta där till döddagar.

Nu måste jag citera några av er igen, t.ex. hakke, som tänker högt: ”Ett par män, ett par pennor, ett par fötter, skinkan och och pappret kluvna i ett par hälfter.” Eller Matematik-sanna: ”Edmund blir Christoffer Eccleston och R blir Russel T Davies. Och när? Jo, det är relativt. Precis som tiden.” Söstra mi – Orangeluvan – hade inte ordning på någonting: ”Jag tänkte knivskarpt: aha, två män i en båt! Googlade och såg att det visst var tre män i en båt jag menade. Eller så menade jag något helt annat.”

Aequinoxia gjorde som många andra och rabblar allt som det inte kan vara – men gör mig samtidigt alltid osäker eftersom det är särskilt i rabbelkommentarerna som de hemliga ledtrådarna dyker upp: ”Jag antar att det inte är Vladimir och Estragon, inte Tre män i en båt, inte Eliza Doolittle, inte Povel, inte Buddha, inte Proust och inte en hel massa annat. Fullt av röda sillar. Så antingen är det en litteraturhistoria, eller så är det JK Rowling. Eller så är det Horace och Peter som försöker bräcka varandra med referenser.”

Men vilken bra idé till nästa år! Och idéerna kommer i en strid ström:

Cruella: ”Två män i en båt kan bara vara Ruskprick och Knorrhane.”
Kerstin: ”Kanske E och R är en och samma person?”
Hans Persson: ”Jag snabbgissar på Statler och Waldorf från Mupparna.”
Cecilia N: ”Trazan och Banarne när de sitter på gärsgården.”

Goblin, Béatrice och de två systrarna Smultronblomman och Wickmanskan (som är systrar med varandra, inte med Béatrice och Goblin) har mellan gissningar och ogissningar en hel dagbok i kommentatorsbåset. Återskapa resan mot julen med hjälp av det ni har skrivit, så flödar en halv roman ut mellan tangenterna.

Några andra av rättgissarna var idag Annnanna, Béatrice, Katt, Smultronblomman och ZKOP samt Agneta, som var bombsäker: ”E = särskild sorts pristagare. Ett av hans namn bars även till viss del av rätt känd reformator. R = som ibland gick under ett förnamn som började på F.”

Men dagens bedrift måste Lisa FW stå för när hon gissar så här: ”Martinson och att den röda tråden är Aniara. Detta utan att ha sett dagens text vilket säger en del om min desperation.” Att gissa rätt utan att läsa är antingen rejäl bonnröta eller bara god kännedom om Julkalenderskaperskans influenser.

Fast julaftonens Hemlisbloggare var alltså inte en utan två – giganter på olika sätt.

Harry Martinson (1904–1978) och Alf Henrikson (1905–95) var faktiskt kompisar och kunde säga ”Hörru Harry” och ”Aaah A.H.” eller tvärtom till varandra. Jag hittade på att de 1947 sitter i en båt och ger varandra uppslag till de två verk som skulle utkomma 1948:

Klockrike
”Vägen till Klockrike.”

AH_lax
”Lax, lax lerbak”.

Tillbaka nu till Femtonåringen, som läste ur ”Nässlorna blomma” för mig. Den utkom 1935 och var alltså  gammal 1947, varför Alf i texten påtalar att Harry upprepar sig. Följande anteckningar gav hon mig sedan:

Hatet mot träskor – s. 177
Rymmer mot Kalifornien – s. 59
Martin träffar en student och pratar – s. 217
RÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖV <3 – s. 180
Martin dödar en kalv – s. 132
Martin får stryk – s. 129
Lite fin dialog – s. 115
Visserullan, rullan hallifalli ho – s. 175
Drängen Julius – s. 173

Så långt Femtonåringen. Jag tog sedan idéer lite här och där och fastnade särskilt för hur Martinson beskriver känslan när man sparkar sin egen träsko mot fotknölen (s. 177) och när någon far ut mot någon annan och säger att röven som du sitter på är orsaken till att du inte blir något (s. 180). Ögonen och sjön kom från dessa rader (Kväll i inlandet, 1945):

Tyst boskap stirrar med gröna ögon
Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.
Och insjön håller till alla munnar sin jättesked.

Jag börjar med Harry, som var ende sonen i en familj med sju barn. När pappan 1910 dog i tuberkulos, slängde mamma Betty förnuftet överbord och åkte till Amerikat för att aldrig mer återvända. Barnen blev fosterhemsplacerade hos olika bönder i trakten, där de mot arbete fick mat och husrum (de var bortauktionerade s.k. sockenbarn). Det kan ju hända att det fanns någon bättre anledning till Bettys flykt än bara total galenskap, men jag har inte kunnat hitta någon.

Hm_familj_06
Harry med fem av sina sex syskon och den där himla mamman.

Harry rymde från skolor och olika hem tills han som 16-åring gick till sjöss, där han stannade i sju år. Sedan kom han hem med tuberkulos och klarade livhanken genom ströjobb och tiggeri medan han skrev lite på måfå och blev publicerad i en och annan tidning. Sedan träffade han sin blivande fru Moa, som liksom han skrev lite här och där men försörjde sig genom att ströjobba på gårdar. En dag gick Harry upp till ett förlag i Stockholm och öppnade en sliten portfölj med handskrivna dokument. Förläggaren häpnade och valde genast ut dem som publicerades i ”Spökskepp” (1929). (Jag kan inte svära på att det var så här det gick till; jag har bara fått historien berättad för mig.)

Martinson_tn
Harry Martinson på 1950-talet.

Sedan följde en tid när Martinson rosades för nästan allt han gjorde. Det sägs att det var en av anledningarna till han, när han fick dålig kritik tog den alldeles förfärligt illa. Pah, det tror jag att man kan göra även om man aldrig någonsin har fått bra kritik. Så kom då 1974, när han tillsammans med Eyvind Johnson (alla dessa namn med endast ett s i mitten, ser ni?) fick nobelpriset och dessutom dåligt samvete för det. Må så vara att de två inte är kända i hela världen, men vilka nobelpristagare är det? Må så vara att de båda var ledamöter i Akademien (hur i hela friden gick diskussionerna på mötena?) – men värre saker har väl hänt? De var ju bevisligen kompetenta grabbar! (Här kan ni höra en intervju med både Johnson och Martinson. Harry säger att journalisterna ska acceptera att även Sverige har goda författare och att de ”inte alldeles behöver tappa byxorna för det” och att de 270 000 kronorna kommer att gå till att betala skatteskulder medan Eyvind nämner mitt namn.) Vad som sedan följer är flera år som är fulla av kritik mot utnämningen, främst från Sven Delblanc och Olof Lagercrantz.

Fyra år senare begår Harry Martinson med djupa sår i själen självmord på ett till 1990 hemlighållet sätt: harakiri med en sax.

(Smidig övergång till den glade Alf nu? Hm. Öh.)

AH_34
Alf Henrikson 1934.

Annat var det med Alf Henrikson, som blev nästan 90 år. Han och Harry Martinson umgicks och var vänner, särskilt på 30- och 40-talen. I min text framstår Alf som den lättviktiga och lite banalare – som han ju framstod för många. Men begåvningen var varken banal eller lättviktig. Och syntes tidigt. Hans syster Gerd berättar:

”Enligt vad min mamma berättat kunde Alf rabbla en massa för honom helt obegriplig poesi och latinska växtnamn innan han kunde tala rent. Detta har naturligtvis satt sina spår: poesin, latinet och hans intresse för växter. Alf lärde sig läsa före skolan och han blev tidigt en bokmal, som hellre satt inomhus och läste än var ute och lekte med jämnåriga.”

När Alf i unga år inte riktigt visste vad han skulle bli, hörde han en gång en historia om hur historikern Eli F. Heckscher och hans 20 doktorander hade tagit fel när de analyserade en gammal text. De trodde att ”grönsaltat fläsk” var fläsk som hade blivit grönt av åldrat salt, när det tvärtom handlade om ”nysaltat” fläsk. Då förstod Alf att han nog skulle kunna tänka sig att skriva om historia om det inte var värre än så att göra fel. (Källa: en intervju som gjordes tre veckor innan Alf Henrikson dog.) Så då gjorde han det – med bravur! Och for omkring som alla de andra som jag har berättat om och fick skriva i tidningar och åka på reportageresor och ge ut böcker – som folk köpte!

Alf Henrikson jobbade förresten extra som korrläsare och redigerare på Bra Böcker på 1970- och 80-talen. (Och nu kommer en historia som jag har berättat förut.) När han hade korrläst den färdiga artikeln om kanslistil, skrev en liten lustiger kommentar i marginalen. Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar och som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.

Bbb_kanslistil
”… men ämbetsverken skriver inte bättre svenska för det.”

Alf Henrikson var en lysande allmänbildare. Rolig och finurlig, klok och dessutom bra på att rimma. Ungefär som kommentatorerna i Julkalenderns bås, alltså. Avslutningsvis några av hans välfunna ord, exakt vad gäller både rim och meter:

Vad besviket och misslyckat livet kan bli
och vad plåga det kommer åstad!
Jag hade tänkt dikta en stor tragedi
men jag kände mig alltför glad.

Exakt.

Oj, se här, en dedikation i ”Fem unga. Unglitterär antologi.” (1929)

Dedikation
”Till A Henrikson med hälsning från Harry Martinson.” Coolt.

Nu ska vi dra några vinnare ur plommonstopet innan jag kastar mig över DRT! Jag har ju fått plocka ut några, lite rörigt är det. Och så taaaaaaaar jag … Chall! Och en till … Katt! (Jag ska hem och räkna tröjorna och kolla om jag kanske måste lotta ut några till.)

Jag ber att få tacka er alla med PK:s ord från den 11 december:

Ge ut ”Best of Julkalenderkommentarer” eller ”The Kommentatorbås Story”!
Kanske ”Båsliv, en bok om förvirring”!

Share
21 kommentarer

Facit till Julkalendern 23 december 2009

Gissarna bedrar sina julbestyr med ideliga besök i kommentatorsbåset. Man tackar allra ödmjukast. Katt dansade in i kvällningen – och hade liksom några andra helt missat gårdagsluckan. Men vad gör väl det? Malinka skalar hela morötter, Béa julpysslar, Embryo skaldar, Aku juljoxar och Is99esa är en av dem som önskar oss alla en god jul.

Den här var svår – fast den egentligen inte eftersom många, många av er de facto har läst förlagan. Men vi tar några felgissare innan vi går in på ZKOPs scoop. (Brasklapp: ZKOP kanske inte var först. Läs mer här nere.)

Det vimlar ju av kittlar och grytor med öron och förtrollade brygder i litteraturen. Macbeths häxor rör om i en och Miraculix gjorde en som Obelix’ fick för mycket av – och det var den jag med ”inte vara varken mistel eller hummer” försökte få er att rata. (Ja, till och med med två negationer, Översättarhelena!) Medan många sa ”hejdå nu hinner jag inte gissa mer”, lovade Sanna att hänga i båset hela dagen efter att hon hade gissat på en av mina favoriter: ”Låter som en riktig häxbrygd. Men jag ska ogissa som vanligt. Idag blir det Simon Pegg.”  Aku och många andra trodde på Harry Potter: ”Asch, jag slänger in en gissning på pottersk häxbrygd så länge”. Fredrik I förstod vad jag menade med örat och boxaren: ”Den där boxaren med ett sargat öra har ju en namne som är svensk författare (som i sin tur är namne med en legendarisk företagsledare), så jag gissar på honom så länge”, men Griskindspatrik trodde att det var Tysons öra. Nu var det ju ingens öra eftersom det bara var ett villospår.

Jag är inte säker, men det kan faktiskt vara så att Anna gav rätt svar, men så luddigt att det inte har slutat ludda än: ”Idag är det en småkusin till Buzz Aldrin som bloggar. Visste ni att hans mamma hette Månen?” Detsamma gäller Luna, som borde ha gissat rätt bara för pga. egen signatur: ”Hamnar på månen. Eugene Cernan och så svenskättade – ja, typ i Ljungandalen är det väl? – Buzz på det. Och Holy fields lär det finnas några av där uppe.” Japp, jag tror att både Anna och Luna hade rätt svar.

Till nästa år rekommenderar jag Smultronblommans teknik – att tänka högt. Och det var det även ZKOP gjorde:

”Tänker … Cauldron of stories … sagokitteln, stoppa ned och rör om … Tolkien … stopp.
Googlar … Eugene … basket! … Nike … stopp
Eugene xxxxxx … måne … Apollon … hum …
Efter att – som vanligt – hamnat i de grekiska myterna (känn dig själv!) tänker jag på barnboksklassiker skriven av en skotte.”

Och ja, det stämmer Görel: ”Jag tänker att Ljungan kanske är ett smeknamn på någon som heter Ljungberg.” Och så kom Wickmanskan med den korrekta gissningen som hon kallade vild: ”Vild gissning nu, inte Tina & Marina men kanske Dina & Dorinda?”

Vi tar den ursprungliga beskrivningen så att ni kanske känner igen er:

  1. Skaka flaskan.
  2. Kläd av dig.
  3. Vik ihop kläderna ordentligt och göm dem på en säker plats.
  4. Vänd dig tre gånger motsols och säg: Jag vill bli vad det nu är du vill bli.
  5. Skaka flaskan igen.
  6. Tag en matsked av innehållet.
  7. Sätt i korken igen.
  8. Tag en liten promenad.

Några av originalets ingredienser var ”barslitet öra av gammal katt, sparv och spindel samt rödmanetfrans”. Det blev i Hemlisbloggarversionen ”avbitet öra av en gammal boxare, larv och snigelspott samt röllakansfrans”. Ni ser? Glasklart!

Skotten Eric Linklater (1899–1974) skrev ”Det blåser på månen” 1944, starkt påverkad av det pågående kriget. I vår upplaga från 1975 (utrangerad lånebok från Falu stadsbiliotek) står det att den engelska originaltiteln är The Wind of the Moon, men i alla andra källor som jag har hittat är den The Wind on the Moon. Upprörande va?
Linklater_55

Ergonomiskt på min ära. (Eric Linklater 1955.)

Linklater började studera medicin när han var 18 år, men blev inkallad och såg sig själv plötsligt som varande krypskytt. Dock blev han skadad i huvudet och fick spendera en längre tid på sjukhus (än en gång: anyone for syrebrist?). Efter kriget hoppade han av medicinstudierna och började plugga historia för att sedan gå i alla andra forna och blivande skribenters väg med ströskriverier, lärarjobb, radiojobb, försök på en politisk karriärväg och lite krigande i ännu ett världskrig. Bah, det är inte lätt att idag leta reda på lika äventyrliga platser, säger jag med en suck och lutar mig tillbaka i min skyddade verkstad.

År 1933 utkom Linklater med ”Männen från Ness”, som översattes till svenska av Frans G. Bengtsson … som sedermera skrev Röde Orm  … som är liiite för lik ”Männen från Ness” för att det ska vara en tillfällighet. Ajaj. (Detta enligt Wikipedia; jag har själv inte jämfört.)
Deblaser

Vår slitna upplaga från 1975.

Linklaters ”Det blåser på månen” är så vansinnigt älskad. Jag har inte träffat en enda människa som har läst den och tänkt ”amen gu så ovärklit” eller ”det är kränkande att alla tjocka är fula” eller som ens undrar över hur historien går ihop när två små flickor är borta långa perioder utan att vara ett dugg saknade av sin mamma.

Nioåringen läser just nu ”Det blåser på månen”. Jag bad henne berätta vad boken handlar om. Miniintervju:

– Det är två systrar som heter Dina och Dorinda, och deras pappa ska resa bort och han säger till dom att det blåser på månen och om vinden hamnar i ens hjärta, så är man stygg i ett år, sa Nioåringen.
– Stygg? frågade jag.
– Ja, så säger man i filmer och böcker. Det betyder busig och elak. Det händer massa saker som jag inte berättar nu, men Dina känner en häxa, som ger dom en trolldryck som kan göra dom till vad som helst. Och dom två vill förvandla sig till känguruer och skrämma folket.
– Folket?
– Ja, byborna, mamma. Och när dom förvandlas, så ser Dorinda plötsligt en känguru i skogen. Då ser Dina samtidigt en annan känguru i skogen. Men det är ju varandra de ser! Sen händer massa och där jag är nu ska de rädda sin pappa.
– Tycker du om boken?
– Ja, för det händer en massa saker. Men dom skriver aderton istället för arton.

Ooord
Och då är det ju jättebra med en trevlig ord- och sammanhangsförklaring längst bak i boken!

Jag ska bara förklara några ledtrådar till. Den ”unge Eugene” är en blandning av de två månfararna som är de enda som har gått på månen två gånger:  1) Eugene Cernan och 2) John W. Young. (Nej, det vet man ju inte bara sådär. Men man kunde ju snubbla över det under googlandet. Dessutom hette Linklaters halvsvenska mamma Youg som ogift.)  ”Ljungan” är smeknamnet på fotbollsspelaren Fredrik Ljungberg – och Linklater betyder just det! För att:

  • lin = jung
  • klater = klätt = berg.

AB hamnar i hatten med en ogissning som var så trevlig så: ”Vill bara önska alla God Jul, samt julkalenderkonstruktrisen såväl en god jul som ett gott nytt år och ett gott nytt hus.” Och stånk och stön samt pust, nu måste jag än en gång plocka ur en massa slarvpellar till gissare.

Jag draaaaaaaar två … oooh, nu blir hon glad (vissa tjatar mer än andra) … Görel! Och så tar jag en till … TBFKAEM! Då ska jag be att få dela ut ett extrapris var till Dina och Luna bara för att de just idag hette just Dina och Luna. Fyra priser dan före dan? Jahapp!

Vi avslutar med Citronens DRT-tolkning, som kräver en hel del av läsaren:
”Vare sig HB är en FF med KK, SS eller SFF kan RT vara HK (i plural) AKA SoP även om PS verkar vanlig i KB. IRL ska FS o VU föregå AP. VGU och TK styr framtagandet av BH innan PS påbörjas. Rapport till HK, NVDB o PMS. SL i Chaos. HB förekommer men i kombination med CocaCola. Eller RB.”

Ah, vi tar Annas DRT också!

”Alla hemlisbloggarna har rött hår och plommonstop. De har också vunnit Nobelpriset och deras initialer börjar på W. Ibland. Och alla är födda 1944, utom de som är födda på 1800-talet, eller senare.”

(Även hakke har idag en DRT-lista nästan sist som kan hjälpa er i kommentatorsbåset. Översättarhelenas fick ni igår och Fredrik I:s redan den 16/12.)

Lucka 24 kommer ungefär klockan halv ett. Alltså snart!

Share
21 kommentarer

Facit till Julkalendern 22 december 2009

Bästa dagen hittills! Som ni rimmade! Hjälp! Wohooo!

(Rättviseparentes: man måste inte rimma och jag tycker om er alla. Det är bara det att jag är extra förtjust i rim, t.ex. sådana av Plastfarfar, Ami, Vovvamomo, Crrly, Smultronblomman, Anna, hakke och Dieva för att nämna några.) Vi tar ett aktuellt exempel från Niklas (inspirerad av nylimerickaren Örjan):

En rödhårig brud i Bretagne
Har käkat sig mätt på lasagne
hon tittar i sörjan
och tänker på Örjan
Sen tar hon ett glas med champagne 

Några felgissningar först: Sanna föreslog Cathrine Tate, vilket fick min stökiga hjärna att associera till Corinne Tate. Som ju var lika fel hon. Wickmanskan gav mig annorlunda beröm: ”Jag är impad av att du lyckas skriva ’hon han mött hemmavid’. Det hade jag nog inte klarat, som rabiat språkpolis i vissa lägen.” Yvonne försöker verkligen: ”Idag förstår jag mindre än vanligt. WV säger nu ’trapp’, så för att gissa på någon säger jag Julie Andrews.” (Listigt! Men fel.)

Men det fanns ju en hel hoper rättgissare, som hoppade av lycka och klappade händer och inte visste till sig. Först var av naturliga skäl (trots att hon ju inte visste eftersom hon hade struntat i mejlkontrollen, läs mer nedan) Ökenråttan: ”Très facile! [—]  (Vederbörande är också kompis med den helige Andhé från lucka nr 4, by the way.” Sedan krånglade hon till det för Crrly genom att påstå att WV:n amish var rätt spår, när det egentligen var den trevliga möbeln i shaker-stil som avsågs. Kerstin nästan-känner dagens HB: ”Den här personen gick faktiskt i samma lilla byskola som min pappa [—].”

Möbel-Carl hade en son som hette Bonde-Ulf (efter nutida kvällstidningsspråk), som fick en dotter som hette Bodil Malmsten (f. 1944). Men när föräldrarna skildes och pappan gifte om sig med flickan i granngårn, fick Bodil med systern Åsa bo hemma hos mormor.  Där stökade lilla Bodil såpass att hon hamnade i fosterhem i Vällingby … eller? Och där drabbades av ätstörningar och vantrivdes alldeles oerhört? Eller? Det var här jag saknade fakta, vilket gjorde lucköpningen så försenad att ottan blev till förmidag: vad hände? Fick pappan kalla fötter? Blev Bodil konstnärstossig? Eller ”bara” tonårstrotsig? Fick vällingbyborna ordning på henne? Varför flyttade hon till Frankrike? Varför bor hon inte kvar i Frankrike? Hur känns det att blogga utan kommentatorsbås? Varför har jag så många frågor? Bryr jag mig egentligen?

Japp, såpass brydde jag mig att jag igår mejlade till Ökenråttan (som skriver en bok om farfar Carl i detta nu) och bad om faktahjälp och sedan satte mig att läsa Bodils ”Mitt första liv” (2004) i en fåtölj nära en öppen brasa, ungefär som ZKOP tydligen gör. (Fast min fåtölj var av helt fel sort.) Jag såg visserligen knappt de små bokstäverna och tappade fokus av den brutna kronologin och det faktum att Bodil serverar ett förord där hon deklarerar att den memoarliknande bok man precis ska till att läsa, skrevs motvilligt eftersom hon vill ”skriva en roman om någon som inte är jag. [—] Jag vill bort från mig själv när jag skriver, inte ini mig, inte ner i. Jag vill framåt och ut, inte tillbaks.” Det var en svårläst mening jag fick till. Varsågod att andas.

Bodil-Malmsten
Alldeles i hatten.

Men hur det nu gick till, så skrevs boken i alla fall och jag vet nu att Åsa och mamman flyttade från morföräldrarna när Bodil var 10 år och att hon själv flyttade till Östersund ett år senare för att gå i skola och bo i inackorderingsrum och att hon pga. någonting som inte nämns fick flytta till en familj på Ångermannagatan 125 i Vällingby när hon fortfarande var elva år. Och att det inte var en bra tid – hon gjorde ett självmordsförsök när hon var 16 år och var inskriven på PBU.

Jahapp, det är väl bara att börja läsa fler Bodil Malmsten-böcker dårå, sa jag till mig. Nu skriver hon dem förresten i Sverige  – motvilligt rökandes Camel Light eftersom det ingår i skrivarsituationen. ”Efter varje cigarett vädrar jag ut röklukten och tömmer askkoppen. Det är äckligt, dyrt och tidskrävande, jag tycker inte om det men jag gör det.”

Jaha. Hon röker men gillar det inte. Det finns mer hon inte tycker om: ”Att folk numer har börjat skicka bilder av nuet till varandra med sina mobiler är väldigt oroväckande. Enligt mobiltillverkarna är bildkvalitén på mobilbilderna ett övergående problem. Problemet med vad det är för fel på folk som i varje ögonblik måte bevisa att de finns, genom att skicka bilder av sig, förblir olöst.” Jag undrar nu om hon motvilligt tar mobilbilder också.

Så här är det med Bodil Malmsten och mig: våra hjärnor kommer nog inte överens. Hennes texter är så älskade och omtyckta och inspirerande och fantastiska för andra människor. Min mamma har flera gånger gett mig hennes böcker som julklapp, och jag försöker förstås att tycka om allt. Men. Jag reagerar ungefär som inför Madonnas och Britneys kyss:

– Jahaaaaa …

Eftersom hennes blogg är innehållet i några av hennes böcker, citerar jag ett blogginlägg  här och nu:

”För den som undrar
Jag läser inte recensioner.
Jag öppnar inte weblänkar till inslag med recensioner av mina böcker.
Jag är tacksam om någon är vänlig och jag blir galen när någon inte förstår mina skämt.
Jag vill inte veta vad som sägs om mig. Nyss fick jag höra i min telefon på dess linje med riktnummer 0033, att det sägs att jag har flyttat tillbaka till Sverige.
Så går det när man ger sig i svaromål.
Jag har det bra vid min dator, mitt tangentbord och min grågrönt stormpiskade Atlant.”

– Jahaaaaa …

(Det kanske inte är representativt, det kanske är helt upphovsrättsligt regelvidrigt av mig att göra så här, men tänk på att jag bara är en stackars Julkalenderskapare utan onda avsikter.)

Hör här så sorgligt det står i slutet av boken som jag nyss läste: ”Jag har hittills aldrig skrivit ett ord som jag inte har velat ta tillbaks.” Det kanske är det som är den avgörande skillnaden mellan oss och anledningen till att jag inte riktigt njuter av läsningen? Jag vill ju aldrig ta tillbaka ett enda ord, jag. Vänta.

Pitt!

Nej, inte ens det där utbrottet ångrar jag.

Bm En spaning strax före vinnardragningen: de flesta lyckosamma författare ha
r någon gång i livet nästan drunknat. Så även Bodil. Anyone for a little syrebrist?

Men varför skrev jag då en limerick? Ptja, hennes stil är så himla tydlig att ni alla (särskilt Hélènë) hade tagit luckan på uppstuds om jag hade stilhärmat. Och rimmar underligt gör hon – det står till och med i Wikipedia: ”Rimmen kan ibland vara tämligen hejdlösa, såsom när hon rimmar parallelliskt på parabolantenniskt.”

Näpp. Plommonstopstajm! (Jag har lagt i Fredrik I extra noggrant idag eftersom han oförskyllt hamnade utanför igår. Och så har jag lagt ner en nytillverkad gammal gissare – Statistikerns överdängare som vi kan kalla för det gör jag. Men var är Statistikern? Ah, han somnade redan 10/12.) Jag draaaaar … två som sitter ihop som siamesiska tvillingar. Ah, det har hänt förr, och då får båda två pris: Malinka och Lilla E!

Vi måste avsluta med vad jag tror är ett poem om toalettbesök. Eller bara pepparkakor. I give you hakke:

En kvinna från Eskilstuna
hon har tumme med fru Fortuna
Varje man blir helt spak
av hennes väldoftande bak
och hennes gubbar blir goda och bruna

Morgondagens lucka 23 ska komma i ottan, som i dessa tider infaller strax efter åtta.

Share
23 kommentarer

Bonusblogginlägg: Är detta … Svalbard?

Lucka 22 är fortfarande öppen här nere.

Jag, min djefla man och de fem barnen är i Gryt, som ligger i Östergötland. Det har vi aldrig varit förut – faktum är att vi sedan Sjuttonåringen föddes aldrig någonsin har varit någon annanstans än hemma på julen. Men sedan brann ju huset och nu bor vi i blott tre rum – och även om det var jättemysigt för ett sekel sedan, så har vi andra pretentioner nuförtiden. Vi vill gärna ha stora ytor, myshörn att dra sig undan till och ett gigantiskt kök samt tillgång till internet. (Bio, kvarterspub och Dramaten hade också varit trevligt, men något får man ju försaka.)

När jag för en månad sedan var i Schweiz och föreläste för mina alldeles egna Annaankor (jag får säga så, de fnissar bara åt mig) sa jag något i stil med ”Uhuuu, våra barn har ingenstans att vara på juhuuulen, vad ska vi göööhöööra, uhuuuu, uhuuu” tills de alla kastade julerbjudanden på mig. Jag valde förstås den Anna som hade flest basketspelande barn (bl.a. en Hugo som är tvåochenhalv meter lång!) och hennes hus. En gammal kantorsgård! Tusen tack, Anna!

Så dit åkte vi i två bilar igår. Inne i Norrköping fastnade vi tre gånger bakom moderna bilar som fick motorstopp, och jag tänkte ”måtte våra gamla bilar hålla hela vägen”. (Bad karma?)

Väl framme lämnade Sjuåringen lite mitbringsel/offergåva så att huset ska tycka om oss.

Alltså springer vi nu omkring i ett helt fantastiskt gammalt hus. Men redan efter en kvart blev alla hungriga … fast vi hittade inte maten. Inte i bilarna, inte i kylskåpet, inte i skafferiet och inte heller i farstun. 

För den stod kvar hemma i kylväskan i vår hall i det brända huset.

Men spik i foten, trallala. Vi åt mackor utan pålägg och flingor utan fil och godis utan dåligt samvete. Och i morse satte jag mig i bilen för att köra till Valdemarsvik och köpa andra omgången julmat. Plötsligt blev allt väldigt besvärligt, otrevligt och bökigt. För bilen såg så konstig ut – den bilen som vi igår förärade nya dubbdäck och som vi verkligen har skämt bort som ett sladdbarn på senare tid.

Är du framtung, lille vän?

Båda framdäcken hade punka. Sådant ser man ju nästan bara i kriminalfilmer, så vi började fundera på terrorattentat och sabotage medan vi försiktigt flyttade bilen ett par meter till grannhuset för att få ut den opunkade bilen. Då kom en dam i grannhuset och bad oss att genast flytta bilen. Hm, tänkte vi.

Den närmaste halvtimmen lärde vi oss att man inte alls ska flytta sin punkabil ens en decimeter. Och att nya dubbdäck kan läcka om det blir kallt (say what?). Och att däckförsäljaren nog hade slarvat. Och att ventilerna var dåliga. Och att man inte ska förstöra däck med en sådan där spraylagarflaska om man inte måste. Och att om man har kört på punkadäck så kan de sprängas när man fyller dem igen. Samt att man för 400 kronor per år kan få ett serviceavtal som gör att sådana här händelser inte kostar en enda krona. Hm, tänkte vi.

I Valdemarsvik vidtog en stund senare den vilda jakten på däckpump att låna. Eller bara några tips på vad jag skulle kunna göra. Eller en idé om vem jag skulle kunna prata med för att få upp humöret lite.

Statoil hade en sådan här butiksentré, men bara en trasig pump som de ändå inte brukade låna ut förresten. Hm, tänkte jag.

Efter att ha frågat efter vägen och efter råd samt efter ett försvunnet köpcenter hur många gånger som helst och dessutom börjat frysa och misströsta efter att ha blivit åthutad som varande i vägen inne i mataffären, sa Sjuttonåringen bredvid mig:

– Jag tror att det är så här i Svalbard.

 Svalbard eller Valdemarsvik, det är frågan.

Men plötsligt föll allt på plats. Vi hittade världens bäste östgöte med världens bästa bärgarbil och världens absolut finaste dialekt.

– Wejäl otu, detta. Wäkne mä att dä bli weklamaschon på dette.

Nu inväntar vi snöovädret så att jag äntligen ska få gå ut och skotta. Den djefla mannen är i Valdemarsvik och pratar bilbekymmer med händiga karlar och jag ska iklädd förkläde laga julig spaghetti och köttfärssås.

Tacka mig! Jag har dansat en snödans. Hm, tänker ni.

Jul, jul, ljuvliga jul!

Lucka 22 är fortfarande öppen här nere.

Share
21 kommentarer

Facit till Julkalendern 21 december 2009

Ni ska bara veta hur jag vänder ut och in på mig själv för att tillfredsställa alla önskningar om Lättare! och Svårare! samt Tidigare! och Senare! för att inte tala om Större t-shirt! och Mindre t-shirt” samt ”Annan färg på t-shirt”! (Åh, vad dessa facit hade gått snabbt att skriva om jag inte hade tvingat mig själv att i tid och otid sätta ord och namn i fet och kursiv stil!)

Häromdagen gick Anna omkring och trodde att hon på det berömda Hans Perssonska och Grabbenska manéret hade försagt sig och vrålat ut rätt svar. Men hon hade ju fel. I natt vid halvtvåsnåret möttes vi, några nattsuddare i kommentatorsbåset, och då tjoade Vovvamomo (aka Vovamomo ibland, fuskare där) ut ett lika fel svar, men drabbades av ånger när hon plötsligt insåg att hon hade rätt. (Fast det hade hon ju inte.) Hon skrev: ”Det heter väl inte Hi Hi utan G i G i” och ville leda oss till filmen ”Gigi, ett lättfärdigt stycke” från 1958 i regi av (koncentrera er nu) Vincente Minnelli (!) och med Maurice Chevalier så fint sjungande på synnerligen bruten engelska.

(Själv trodde jag jättelänge att Ben Afflecks ”Gigli” hette Gigi. Men allt detta hör verkligen inte alls till dagens Hemlisbloggare.)

ZKOP swischade in med en i stilen fallande ”Oops … jag gjorde det igen! Det här är giftigt. Blackout … BoM! Ser en hatt, men inget plommonstop. Donjuanbeteende.” Citronanka var nog inte inne på samma spår, men gissade så här fint: ”Det är prosa, eller kanske poesi, och någon kommer. Men inte med höganäskrus, utan mer som bris i närheten av blommande buske.” Crrly började yra om hårdrock,
Ingrid konstaterade med efter en med finess och fantasi skriven gissning att hon ”gissar snabbt och brett och utan vare sig finess eller hemlighetsmakeri”. Pah.

Smultronblomman började dagen i helt fel ände men lät oss följa utvecklingen mot det rätta BS:et men många trodde nog att BS var Bruce. Ingela lade korten på bordet tillsammans med lite kritik: ”Om hon är en han och han en hon skulle det kunna vara den där skinntorra artisten som flänger runt och svettar upp sej på scener fast hon har så lite kläder på sej. Jämngammal med mej faktiskt och jag tänker att snart ska jag börja med städrock. Möjligen med korsett under, inte korsett utan något utanpå.”

Japp. Korsetter, hattar, bh:ar och höga stövlar är en i sammanhanget lyckosam stil. Hemlisbloggarna var, precis som ni listade ut, inte en utan två:

1) Britney Spears (f. 1981) (allas vår BS)
2) Madonna (f. 1958) (kan kallas t.ex. MLC i ett kommentatorsbås nära dig)

Texten i början var bara text i en stil som jag tänkte att ni skulle analysera och fastna lite på eftersom det var en text nästan utan karaktärsdrag. (Och ”han” var ju egentligen en ”hon”.) Sedan kom dialogen med alla låttitlar. Och prat om kyssar.

För så här är det (Jovanna och alla andra som inte tittar på tv eller hinner googla och som måste julpynta och pyssla med släktingar på besök): Madonna slog världen med häpnad genom att kyssa inte bara Britney utan även Christina Aguilera på MTV Video Music Awards 2003. Se så sexigt:


Not. Inte sexigt alls. Inte ett dugg. Ni som inte vill klicka på pilen och titta på klippet kan strunta i det, för det är verkligen blahablajgäsp, detta.

När de hade kyssts (kul ord att skriva), gick tidningar och rapportörer i spinn antingen för att det var så himla upphetsande detta, eller för att det var så himla upprörande. Och jag kan bara tänka zzzzzzzzzzzz, så tråkigt. Och så tittar jag kanske lite mer på t.ex. Liza Minnelli från häromdagen. (Fast lite roligt är det att några tror att kyssen var förtrollad och att den är orsaken till att Brittans karriär har gått åt pepparn.)

Låttitlarna i texten? Ah, några kan vi ta:

överbeskyddad = Overprotected
botten av mitt hjärta = From the Bottom of My Broken Heart
cirkusen = Circus
starkare = Stronger
Oj, jag gjo… = Oops!… I Did it Again

hemlis = Secret
lyckliga stjärna = Lucky Star
du kan dansa = You Can Dance
musike… = Music
du och jag och musiken och en tävling oss emellan = Me Against the Music (med både Britney och Madonna – tillsammans!)

Hur ser de två ut i dessa dagar? undrar ni förstås.

Britn-madonna
Ungefär likadant.

Nu har jag prasslat och sorterat bort sådana som Fredrik I (suck) som har så mycket annat för sig. Uppdatering! Fel! Jag läste fel och tog ut Fredrik I på helt felaktiga grunder! Och så drar jag idag två lappar och hoppas att det är jättar eller pygméer som kommer upp … där har vi … aha – en hakke! (Tusan, en medium om jag inte minns fel.) Vänta nu, han gissade ju nåt kul, blädder-blädder: ”Jag får klara vibbar till det där överbeskyddade svenska bilmärket som mötte ett äldre men inte lika talangfullt amerikanskt bolag. Ett förhållande där vi senare sett exempel på hur problem av ekonomisk natur kan sätta stopp för passionen. Och så en till lapp … ”Béatrice (jädra namn till att ha fnuttar, eller hur Hélene?). Extrapriset får Leopardia bara för att hon skrev en kommentar utan gemener och sedan bad om ursäkt för det så här: ”sorry för bara gemener”. (Vad säger du om det, hakke med h?)

Morgondagens lucka 22 låter dröja lite pga. faktakontroll som dröjer. (Jag har frågat expertis som behagar vara ute och dricka glögg eller rulla hatt.)

Share
22 kommentarer

Stackars Telia

Jag fick just ett mejl och känner mig lite bekymrad. Läs bara:

Bдste kund,
E-postnotifiering
Vi ber om ursдkt fцr att informera er om att vi inte kan verifiera ditt konto identitet.
Fцr att skydda ditt konto.
Vi har avslutat din webbmailkonto session.
Fцr att lцsa denna situation.
Vi bцnfaller dig att klicka pĺ SДKER lдnken nedan fцr att bekrдfta eventuella fynd.
http://webmail.telia.se

Tack fцr att du valt Telias e-posttjдnst.
Telia Webmail Service.

Men var ska jag lämna mitt kontonummer? Varför finns det ingen säker länk som jag ska klicka på? Och vill de inte ha min fyrsiffriga kod? Jag brinner av iver att få lämna ifrån mig allt jag har ju.

Lucka 21 är fortfarande öppen här nere.

Share
26 kommentarer