Eftersom jag träffade min djefla man redan som 20-åring, hann jag inte öva upp min raggningsrepliksförmåga innan det var klippt. Det har dock inte hindrat mig att ragga hej vilt – fast utan den giftaslystna blicken dårå.
Tydligen är det så, att det första jag säger till folk är … konstigt. (Själv vill jag ju tro att allt jag säger till andra människor är förvånande, bildande, underbart ljuvligt och fantastiskt.) Grodor må hoppa ur munnen på mig ständigt, men förlåt mig alla: jag menar inget illa.
– Nämen åh så fint, du ser ju ut som ett cirkustält! sa jag till en kompis i en fantastiskt snygg, randig kreation.
– Sätt dig i bakluckan – jag är allergisk, sa jag till en alldeles ny NE-kollega som skulle sätta sig i baksätet som var fullt av hundhår och därför olämpligt för mig.
– Vet ni att ni faktiskt är lite lika varandra? sa jag eftertänksamt till två killar innan jag visste att de var släkt. Tvillingar.
Uppdatering eftersom jag glömde:
– Men hur lång ääär du egentligen? sa jag som öppningsreplik till Jonas Hassen Khmeri.
Slut på uppdatering.
På resan till Milano (som ni är intill döden trötta på att höra om nu, jaja), hälsade jag på tusen och en människor och pratade så att artikuleringsmusklerna fick köra mjölksyraträning. Men det var särskilt en karl jag ville sätta tänderna i. (Inte ens bildligt talat: jag har väldigt utstående framtänder.) Don Tommaso – Thomas Nordahl – och jag skulle, tänkte jag, prata fotboll och landslag och gamla minnen (företrädesvis hans). Så jag klev fram till honom och sa:
– Men Thomas, dina glasögon är ju alldeles kladdiga, får jag putsa lite?
(De var faktiskt väldigt smutsiga.)
Foto: Leif Goldkuhl.
Det är då för väl att jag inte behöver imponera på presumtiva äkta karlar eller frottera mig med väluppfostrade människor. (Jag kan ju förstås vissla på eller åt dem.)
Glöm inte: Men hur lång ÄR du egentligen?
Helt OT.
Hört talas om ”trandagen”?
Som vanligt välformulerat av, i kalendertid, sonettskrivande Gitto.
http://gittosmat.taffel.se/2011/03/25/trandagen/
Örjan är som vanligt allt för vänlig, jag är en baddare på språk. Som i det första simmärket då ungefär…
Hur som helst undrar förstås jag också om du – O allvisa orakel! – känner till mer om detta högst lokala fenomen och varifrån det kan tänkas komma.
Oh, det glömde jag, Anna! (Uppdaterar förstås.)
Det allvisa oraklet är ute och kör barn kors och tvärs samtidigt som hon lagar mat till diverse tonåringar — men kanske det allvisa kommentatorsbåset vet mer än jag om trandagen? (Fisklevertraaaan tänker jag.) Jag åter kommer efter två–sju glas vin senare ikväll!
Om trandagen- ur var länken till de allvetande bibliotekarierna?
Språkfråga följer. ”Hur var” eller ”hur är länken” (förbannade ”h” som kväver kraftigare nedslag).
OK
”Var” för att du nämnt det tidigare.
”Är” för att länken fortfarande finns att finna.
Parellell- ”Förlåt -vad hette du?” alt ”Vad sa du att du hette (heter)
”Jag heter (fortfarande) Örjan.
Nu, Örjan, låter du ju mer förvirrad än jag!
Hur som helst – länken till de allvetande bibliotekarierna är:
http://fragabiblioteket.wordpress.com/
Dåliga raggningsrepliker hittar man här:
http://darksideofnatdejting.blogspot.com/search?updated-max=2010-09-29T07%3A24%3A00-07%3A00&max-results=7
Och om Trandagen (som jag tidigare visste intet) har jag hittat:
”Trandagen firas den 25 mars och är en lokal tradition i Kalmartrakten, men den finns även på Öland, i Blekinge och enligt uppgift även i Västsverige. Vissa källor anger att den funnits sedan 1500-talet. Kvällen före T. hänger barnen upp en strumpa vid sängen och på morgonen hoppas de finna godis i den, trangodis. Det heter att tranan landat under natten på resan norrut och lämnat godiset. Tranan kommer till våra trakter när det börjar bli ljusare kväller och förr fanns talesättet att tranan bär ljus i säng, man gick till sängs när det var ljust. T. räknades även som den första sommardagen, då skulle skorna av och barnen skulle springa barfota utomhus. Dagen sammanfaller med Maria Bebådelsedag och Våffeldagen.”
Om vi nu har i runda slängar 365 dagar att dela ut firande på, så tycker jag att det här med våfflor och strumpgodis på en och samma dag är högst olämpligt.
Men NU blev det intressant: SAOB listar första förekomsten av ordet ”trandag” så sent som 1955! Upprörande! Om traditionen har anor sedan 1500-talet är det ju helt tossigt.
Apropå vissling får jag tacka så mycket för busvisslingstipsen häromdan. Det funkar ju! Ha! Det har jag aldrig kunnat förut.
Tackar!
Min kusin dansade bugg med en man och fick den tvivelaktiga komplimangen:
”Du dansar lika bra som en get…en bergsget menar jag alltså!”
Han tyckte naturligtvis att hon var snabb i fötterna men fick inte till berömmet riktigt…
Kan tillägga att de fortfarande är vänner.
Nääää, Christer, du föregår det riktiga busvisslingsinlägget som kommer … endera dagen.
Kusinens vän är nog en man i min smak, Lotta i Småland. (Å andra sidan har jag aldrig träffat någon som hasplar ur sig dumheter i samma stil som jag.)
Lotten, när du skriver att det är ”helt tossigt” här ovanför, menar du då i bemärkelsen ”tankeväckande”, ”underbart” eller möjligen ”huvet på spiken”? Jag kan inte komma på vad annars du kan mena.
Ah, kära Anna Toss, jag glömmer ständigt att jag måste bita mig i tungan när det gäller just detta ord. Jag tror att jag menar ”mycket intressant”.
Nu rätt addressat.
Inlägg jag felaktigt skrev på Taffel-sida os Gittto .
Om trandagen.
Refererande till min twitterdiskussion med Gitto i går kväll kvarstår många frågor och reflektioner.
-strumpa- engelska jultraditioner? Samband?
-tyskt ursprung Osterhase (Påskhare)till barnen?
Vem vet? Haren tydligen belagd sedan 1600-talet och tranan sedan 15-hundra (Wiki).
Kan det ändå ha samma ursprung?
Hansan (och därigenom tyska traditioner) har ju varit mycket inflytelserika i Kalmarrakten.
Bengt af Klintberg eller elever. Läser ni är och kan berätta?
Jag är väldigt imponerad av att du lyckades sätta upp en kamera på stativ med förprogrammerad självutlösare innandu kastade dig över Thomas N.
Lotten, jag vill inte alls åsamka dig smärta i tungan, bara ha klarhet. Nu är jag nöjd, mer än nöjd, och du kan fortsätta att använda detta (så ofta missuppfattade) adjektiv utan att mina rynkade ögonbryn ska dyka upp i kommentarsfältet.
Örjan: jag har läst för Bengt af Klintberg men har inga upplysningar om varken strumporna, haren eller tranan. Påskharen besökte vårt hem och gömde ägg varje påsk förr och han är väldigt listig, det är allt jag kan säga. En gång hittade jag mitt ägg i ett brunt kuvert i brevlådan.
Niklas – jag har ju jähäääättetydligt angett fotografens namn – och han finns på riktigt, jag lovar. Faktum är att när jag blir stor, rik, berömd och divig, ska jag ha en personlig assistent som fotograferar allt jag gör. Bloggen kommer då att heta ”Jag, jag, jag och allt om mig”.
En KOMPIS??? Nu blir jag lite rädd.
Strateg-iskt placerad fotograf?
Anna T…: Tack info.
Jag gör antagande om dina frukostvanor.
Lotta i Småland: Buggkavaljeren som tyckte att hans moatjée (extra e för femininum?) dansade som en get borde ha fått till svar ”Och du luktar som en”. Undras om dom hade varit vänner efter en sån avsnoppning, hehe. (Har avsnoppning nåt med kastrering att göra, nu när vi är inne på etymologi.)
Varför har Toss bytt namn till Toast?
Jag läste [trann’dajén] och förstod inte ett dugg en stund.
Förresten, han med glasögonen, har han förekommit på bild här tidigare, fast ur ett annat, mer finlandssvenskt, perspektiv?
Väntar ihärdigt på min busvisslingslektion.
Han har förekommit en massa gånger ganska nyssens, bl.a. med en ryggtavla som såg ut som Nils Brandts.
Busvisslinglektionen är på jäsning: jag samlar material.
Cecilia, det är bara ett av mina många alias: http://annatoss.blogspot.com/2010/10/grejen-med-toss.html
Anna Toss är inte bara en toast utan även en häst:
http://annatoss.blogspot.com/2010/11/hasten-och-manniskan.html
Och just idag fick jag veta att ”toss” (som i Tossebergsklätten där min släkt kom ifrån) betyder ”troll”. Hmm.
Åh! Tack för berättelserna om Anna Tore Olof Sigurd Sigurd och hästen.
I vårt stall fanns det en privathäst som hette Anna Trams. Huruvida hon på nåt sätt var släkt med Anna Toss den fyrfotade vet jag inte.
Min kompis från Polen är för övrigt väldigt förvånad över svenskarnas namngivningsvanor vad gäller djur. I Polen skulle man inte drömma om att ge djur människors namn.
Nuförtiden vet nog många att Tripoli finns.
Är det inte väldigt kallt att springa barfota nu?
När jag var yngre (hm) drömde jag ibland om att någon skulle komma fram till mig och utropa: ”Var har du varit i hela mitt liv!” (och så skulle vi falla i varandras armar osv.) Det måste ju vara den perfekta raggningsrepliken. Så hände det en dag! En kille kom fram till mig på jobbet och sa precis så. Jag höll på att dö av skratt! Stackarn.
Förmodligen hade ”du skrattar ju som en häst” funkat bättre, men när en kille sa det till mig vid ett annat tillfälle, vara jag inte riktigt redo.
”Privathäst” var ett väldigt fantasieggande ord. Det måste vara typ som en privatdetektiv, fast häst i stället för detektiv, då.
För mig är privathäst nån sorts ouppnåelig varelse som jag ändå vet att de finns för att jag ser dem. De rids av någon som aldrig behöver justera stiglädren …
Men åh, det måste vara generna. Det är stört omöjligt för mig att säga något så enkelt som ”ursäkta mig, vad är klockan”, eller ”är det ledigt här”. Det som hoppar ur munnen är snarare ”har du någon mobiltelefon, för jag har glömt min hemma, nej, jag behöver inte låna den, jag undrar bara vad klockan är, så tokigt det blev?” eller ”du kanske vill sitta här ensam fast jag menar inte ensam som i ENSAM, men jag menar kan jag få sitta här?” och inte sällan förstår varken jag eller mottagaren vad det är som jag egentligen vill säga.
Hej Orangeluvan, oj vad jag känner igen mig! Jag börjar alltid i fel ände och hinner trassla in mig nåt förskräckligt. En släkting till mig är ännu värre, om hon vill be om hjälp med något börjar hon alltid med en lång utläggning om planen hon har gjort upp för att allt ska klaffa och man sitter där som en fågelholk och fattar inte vart hon vill komma förrän en kvart senare.
Ursäkta att jag fastnade vid detta ämne, men jag måste delge er en rykande färsk rapport, direkt ur verkligheten, för mindre en timme sedan:
En granne ringer på dörren. Jag är klädd i rosa fleecemorgonrock och rosa, tre meter lång halsduk med instickade silvertrådar.
Ganska pampigt, men lite konstigt, i ett radhusområde söder om Stockholm, klockan sex på kvällen, en helt vanlig onsdag.
Innan grannen har hunnit få ur sig ett ord räcker jag fram det paket med smör samt plastpåse med ost som jag inte hann ställa ifrån mig när jag skulle öppna dörren, och kläcker ur mig:
– Vill du ha lite mjölk och smör?
Självklart försöker jag vara rolig – problemet är bara det faktum att jag faktiskt håller i ost och smör, inte mjölk och smör.
– Eh, jag menar… ost?
Grannen skrattar besvärat (tack! tack!) samlar sig och räcker över ett kuvert – vi samlar in pengar för en avskedspresent – min dotters lärare slutar. (Jag kunde här ha skrivit ”vår dotter” men ville inte få er att tro att det var grannens och min dotter.)
Jag kommenterar kuvertets överräckande sålunda:
– Ja, vad bra, då har vi i alla fall hundra kronor att köpa en present för!
– Oj, är det bara vi som har lämnat pengar?
– Nej, eh… jag bara skojade. (I själva verket har en handfull lämnat pengar.)
Varför kan jag inte bara öppna dörren, ta emot pengarna, konversera om vädret och stänga dörren?
Ahahaha Orangeluvan jag skrattar ihjäl mig! En rosa galning med ost och smör! Det är bara för underbart 😀
Och här sitter jag på Centralen i Stockholm och gråtskrattar och hulkar och snorar. En rosa, tre meter lång halsduk med instickade silvertrådar! Med smör!
Min raggningsreplik till T. N. kunde ha varit: Vet du, att vi kunde varit halvsyskon? Eftersom vi inte blev det, så kunde det ju ha funkat.
[…] kommer väl ihåg mina raggningsrepliker häromdagen? Jag får lägga ännu en till samlingarna, tror jag. För det första jag hasplade ur […]
[…] Jag har sagt det förut och beklagar det verkligen. Gång på gång och hela tiden. Jag säger fel saker. […]