Vi har ju en 1700-tals-kakelugn i vårt hus från 1932. Förre ägaren forslade hit den och satte in den ity har var en synnerligen händig man.
Idag kom sotarn hit. Jag brukar hänga honom i kjolarna och fråga om alla prylar och pryttlar, men sedan vi förra året fick skarpa tillsägelser om vår farliga stege som han ju hade påmint oss om i två år och som vi ändå inte hade åtgärdat, kände jag att jag kanske skulle hålla mig undan och låta honom jobba ifred. Därför måste jag återanvända en bild från 2008:
Sotarn kom, han kollade, han sa ”honom” till kakelugnen och han berättade att det var en komplicerad själ samt att vår stege var jättejättefin och att vi verkligen hade spottat upp oss. Jag blev glad som en liten hund blir av en pinne och ville vara så till den milda grad till lags att jag började googla fram information om sotare som han kanske skulle tycka vara rolig.
Och se.
1.
Tag en sotig skorsten.
2.
Tag en gås.
3.
Bind ett snöre om halsen på gåsen.
4.
Tvinga in gåsen i skorstenen nerifrån eldstaden.
5.
När gåsen börjar flaxa med vingarna, drar du ner den en bit. Låt den flaxa uppåt, strävande mot skyn i skorstenens topp – och dra den nedåt igen.
6.
Njut av din väldigt rena skorsten.
Tydligen är detta inte en skröna utan verkligen så som man gjorde särskilt i de fattigaste kvarteren i Storbritannien. Vissa källor säger att man släppte ner gåsen uppifrån, men det verkar ha varit vanligare med nedifrånvarianten.
Pling – det var dagens allmänbildningsbidrag! (Att jag delar med mig till er här och nu, beror bara på att när jag väl var färdiggooglad, hade sotarn redan åkt till nästa skorsten.)
Tillägg eftersom oroliga snyftningar har hörts i fjärran:
INGA GÄSS KOM TILL SKADA UNDER SKRIVANDET AV DENNA BLOGGPOST
Sko-sten?
Tack, LarsW, nu korrat!
Vi hade på landet för många år sedan besök av en gräsand som tagit sig in i huset genom skorstenen till öppna spisen. Att döma av sotfläckarna (och ankskiten) i stugan hade han sotat skorstenen ganska väl!
För övrigt hade vi aldrig kallat det för vårt ”landställe” som ungdomen gör numera.
Här innebär besök av sotaren alltid storstädning av sovrummet eftersom vi har en lucka till skorstenen där inne, som han nödvändigt måste öppna och damma ur. Ett år hade vi glömt att han skulle komma och i all hast inte hunnit få undan alla känsliga textilier, då blev det även kemtvätt efter sotarbesöket. Nästa gång slänger jag in en gås och smäller igen luckan snabbt som attan, det måste vara bättre! För mej.
Trist korrat. Gamla fina Grus i Dojjan hade annars fått ett hedersomnämnande här. Liksom utläggningar om skoförstörande undereprenörer som inte ids sopa trottoarer, men väl vägbanor.
Nån fler än jag som kommer ihåg Sotarpojken? Av handlingen minns jag inte mycket, mer än att han tvingades att klättra i heta skorstenar – och att jag var typ 12 år och läste och grät och läste och grät. Vad hette hon som skrev den? Lisa Tetzner?
Stopp och hallå – en Riktig sotare skräpar inte ner, hen har dammsugaren i vänster hand i kritiska lägen (typ sovrum). Hen dechiffrerar dessutom anmärkningarna så att en förstår vad hen anmärkt på. Detta förstod jag först när min vanliga sotare var sjukskriven.
Är din G11(?) fortfarande hel?
BESS! LISA TETZNER! JA!
Faktum är att jag nästan inte känner någon som vet vem hon var eller som har läst Sotarpojken. Såpass ensam har jag känt mig att jag inte ens har bloggat om detta stora i mitt liv.
Hå minsann. Klart jag minns Sotarpojken och alla tårar jag grät! Ack, bokslukaråldern … Jag skulle så gärna vilja ha tid att hamna i den igen.
/Lady Vab-å-jobb-a-lot
Såklart man har läst Sotarpojken. Men jag vill att du ska skriva tydligt i det här inlägget att INGA GÄSS KOM TILL SKADA UNDER SKRIVANDET AV DENNA BLOGGPOST. Annars blir jag orolig 😮
Sotarpojken? Men den historien (eller besläktad) fanns ju i gamla fina Min Skattkammare! Den lilla pojken lovades en smörgås om han klättrade upp till taket gebom skorstenen, och han klättrade och rev upp armbågar och knän, men det fanns ingen smörgås är uppe…
Självklart, Anna! Det skulle jag ju ha tänkt på själv!
Nu ska jag ta fram Sotarpojken – minst två av mina barn har inte läst Lisa Tetzner. Så länge de bor kvar hemma kan jag tvinga dem att läsa det som jag väljer ut, såsom gässen tvingades upp i skorstenarna – eller hur?
Artikel som bekräftar Lottens uppgift ang sotargäss och om skorstenspojkar. Även förklaring till sotarens höga hatt. Dock förvånad över bilden med rep/snöre kring fågelns hals ( strypningsrisk). Bundet benpar finner jag mer sannolikt. Konstnärens frihet?
Sotarlycka i samband med bröllop. Det är väl ganska engelskt? Men kanske någon i båset har erfarenhet av det.
Tack Lotten! *andas ut*
Sotarpojken i två band står i bokhyllan i rummet där jag sitter. Den läste mamma högt för mig när jag var i lågstadieåldern och vi grät ikapp till den.
Någon som läst och gråtit till Godnatt, mister Tom också?
Visst har jag läst Sotarpojken! Eller det var vår mellanstadiefröken, men i alla fall.
Gåshanteringen känns ju lika barbarisk som den för framställning av gåslever. Arma kräk!
Kameran Lotten, lever kameran?
Ack ja, Sotarpojken, stackarn. Det lilla folkbiblioteket i min barndoms trakter hade en fäbless för sorgligheter och ansåg till exempel att Anne Franks dagbok var en barnbok. Det blev mycket muntrare när jag betat av barnboksbeståndet och gick över till vuxenböckerna där jag hittade En flicka i frack, Bokhandlaren som slutade bada och Lätta tankar som lättat ankar. Bibliotekarien frågade dock om mina föräldrar tyckte att det var lämpligt att jag lånade vuxenböcker, vilket jag bedyrade att de gjorde.
Är det här i båset eller nån annanstans som vi har diskuterat förmyndande bibliotekarier? Min yngsta kom hem från bibblan i Gustavsberg en gång när hon var elva, skitsur, för att hon inte fått låna hem Mein Kampf. Jag fick ringa bibliotekarien och bedyra att hon varken var nazistanstruken eller lättskrämd.
Själv fick jag alltid gå och ställa tillbaka minst 80 procent av böckerna jag tänkt låna som liten. Det *kan* ha haft att göra med att jag var notoriskt dålig på att lämna tillbaka.
Oh, snälla Lotten! Skriv om Sotarpojken. Ingen jag känner har heller läst den underbara, sorgliga boken., Fanns det inte en till bok av samma författare också? Hette den någonting med några barn som hade hamnat på en öde ö???
Klart jag har läst Sotarpojken! Alldelens själv i ganska späd ålder, 9 – 10 sådär ungefär. Sorgligt var det, det minns jag. Tyvärr har jag inte lyckats få något av mina barn att läsa den.
Och böckerna om Paul och Ervin! Har ni läst dem? Lika bra men inte lika hoplöst sorgliga.
Arga gymnasielärartanten: ”Second Your motion”, som man säger vid föreningsförhandlingar i USA. (förslag/motion kräver stöd för att kunna diskuteras vidare).
Lotten har ju även 12.4. skrivit:
”Ända sedan projektet #blogg100 inleddes den 23 januari, har jag försökt att blogga om något som dyker upp i kommentatorsbåset”
Måste, måste försöka få tag på Sotarpojken. Kan tyvärr inte skryta med att redan ha den i bokhyllan. Vill minnas att det var min mamma som fick mig att läsa den. Det måste ha varit en stor läsupplevelse för mig, för även om jag inte kommer ihåg mer än brottstycken av handlingen, kan jag minnas känslan.
Sotarpojen på antikvariat- nylig sökning
Örjan, tack för tipset!
Arga Gymnasielärartanten – nu blir det kalas! Jag ska natuuuurligtvis leta upp mina Tetzner-böcker! (Eller mina och mina, det är strikt talat faktiskt min mammas.) Barnen i 67:an och den öde ön och ormbettet och huuuuuuuu …
De skeppsbrutnas ö skrev Lisa Tetzner – också. Sotarpojken var så gräsligt sorglig; den glömmer man aldrig.
Varför minns jag inte vilka barn- och ungdomsböcker jag har läst? Jag kommer bara ihåg frustrationen när hyllorna var ”genomlästa” och man (faktiskt!) inte fick låna från vuxenhyllorna.
Antagligen var det då jag började läsa böckerna i mamma och pappas bokhylla och dem minns jag bättre, kanske för att jag sedan sett ryggarna under uppväxten.
Lotten- förlåt om jag redan förekommer ang sotarpojkar. Wikiartikel som berättar mycket om gamla tiders groteska missförhållanden.
http://en.wikipedia.org/wiki/Chimney_sweep
Din artikel kan nu få handla om boken.
Huh. Intressant, eller nåt. Jag känner ju väl till namnet men visste att jag inte har läst de här nämnda titlarna, så för säkerhets skull kollade jag Libris för att se allt av Lisa Tetzner på svenska (eftersom svenska wiki bara har en stump om henne). Men nä. Jag har inte läst en enda bok av Tetzner. Inte en. Och jag som läste (och läser) jämt. Huh.
Jag läste indianböcker, Enid Blyton-böcker, böcker om djuräventyr, och Den siste mohikanen och Ringaren i Notre Dame, Svarta Hingsten-böcker och De tre musketörerna och … och … jag har aldrig läst en rad av Lisa Tetzner. Det är faktiskt konstigt.
Fast i en kakelugn går det ju inte att få upp en gås nerifrån hur man än bär sig åt. En stare kanske.
ÄNDA nerifrån, menar jag förstås. Att i sig få någonting uppåt från annat håll än nerifrån verkar svårt. Åtminstone om man tänker från normal jordisk markhorisont med normal jordisk gravitation (varifrån och vart man kan få saker i andra områden av universum vill jag inte uttala mig om).
Godnatt Mister Tom, visst, härligt hemsk. Är det inte där en pojke sitter med sin döda lillasysterbebis i famnen i flera dagar?
Godnatt Mister Tom har gått som sommarlovsföljetong (heter det så nuförtiden också?) i radio minst två gånger, och vi har lyssnat slaviskt bägge gångerna. Och gråtit. Ja, Orangeluvan det är den, och det är under de scenerna man inte kan sluta gråta.
Läst om den stackars, stackars sotarpojken? Nä. Inte jag.
Däremot har jag upplevt live, fastän nästan död, hur en sådan tillvaro kunde te sig.
I vårt hem, en gammal skola i, som jag tyckte, mastodontformat, fanns det ett uppvärmningssystem som grundade sig på ett antal kanaler för varmluft som kom ifrån källaren och gick till de olika klassrummen. Där gav jag mig in en gång. Det dröjde innan jag hittade ut igen kan jag säga. Klaustrofobi hade jag aldrig läst om på den tiden men det var nog vad jag upplevde. Tror jag. Men så värst sotigt var det inte. Bara dammigt och många döda flugor och spindlar.
Ni skriver om Mister Tom och jag kom osökt att tänka på låten
Space Oddity med David Bowie.
Annika: Om det inte finns någon gravitation försvinner problemet med upp och ner automatiskt. Möjligen finns hit och dit kvar.
[…] ni igår tyckte synd om gässen som rengjorde skorstenarna i Storbritannien under 1800-talet, får ni ta […]
Sådärja, nu fick jag ju alldeles bråttom med att få något skrivet om Lisa Tetzner så att inte det här båset skulle sprängas av alla sotarpojkar.
SG:s ventilationsgångshistoria får mig att tänka på Populärmusik från Vittula.
Sotarpojken kan jag inte minnas att jag ens hört talas om.
Tror nästan att även jag läst Sotarpojken under bokslukarperioden. Handlingen känns vagt bekant.