Ni vet hur man gör allt för att som gäst
- hjälpa till
- inte vara till besvär
- på något sätt betala maten
- vara välkommen tillbaka en annan gång.
Med andra ord: som gäst ska man vara väluppfostrad. Jag, Tioåringen och Trettonåringen är nu hemma hos min fantastiska kusin Ann i Ditchling, och hon är så gästfri att väluppfostrandet liksom kommer av sig självt.
Det första vi gjorde när vi kom hit var att handla i en mataffär – ungefär det bästa och roligaste jag vet. All mat här är så billig, ”2 for 1” är mer regel än undantag och avdelningen med prydligt upphängda, inplastade ko- och grisdelar är så stor och imponerande. Jag plockade på mig två stora burkar jordnötssmör som Nittonåringen har beställt och valde ut en stor chipspåse och tänkte att ”även om det här inte är en storhandling så ska jag betala den och hoppas att vi åker och handlar igen så att jag kan få betala mer”.
Väl framme i kassan visade det sig att jag – mitt nöt – inte hade plånboken med mig, för den låg kvar i bilen till alla eventuella bovar och banditers stora lycka. Ann fick alltså betala hela handlingen, inklusive mina jordnötsburkar och chips medan jag bannade mig själv och tänkte att seniliteten nog har slagit klorna i mig lite väl tidigt.
Dagen därpå skulle vi åka buss till Brighton.
– Trarajdiraaa, vad kul, packa handväska, ta bort onödiga, svenska kvitton och medlemskort ur plånboken SOM JAG NU STOPPAR NER I VÄSKAN, sa jag högt till mig själv för att inte göra om misstaget.
Men hur betalar man på bussen i England? Jo, med mynt. Har jag några mynt? Eh. Nej, hela påsen med brittiska pengar ligger ju kvar hemma.
– Harrrkl, hrrrrm, kära kusin, eh, får vi låna lite slantar till bussen? sa jag och höll ut handen som den tiggare jag är.
Naturligtvis fick vi det. Tio pund i slantar skramlade en stund senare i min ficka och på huvudet hade jag mina läsglasögon eftersom jag ju fortfarande måste läsa valören på pengarna. Vi var rustade för stadens äventyr, helt på egen hand! Allons-y!
Efter badet, var det dags för shopping. Eller vad man kan kalla det: vi går in i affärer och klämmer och känner och så får barnen önska sig något som jag köper och så fikar vi och så köper vi en glass och så andas vi brittisk luft och trrrrrrrivs. Men för att kunna trivas på just detta vis måste man ha pengar!
– Hej pankomaten, nu ska vi ta ut pengar, trallalaaa. Plånboken har jag här och nu ska jag stopp … stoppa … nu ska jag stoppa in mitt kort … eh … men … hallå?
Jahaja. Inga kort. När jag plockade ut onödiga saker ur plånboken, tog jag ju även ut betalkorten. De enda som låg kvar var tre lånekort. Andas. Andas. Le lite snett, för det gör människorna i sådana här lägen i romaner.
– Ojojojoj, barnen. Jag har klantat mig, så nu har vi inga pengar. Men vänta! Här i fickan har jag ju nästan fyra pund! Här får du ett, här får du ett, här får jag ett. Nu får ni handla för ett pund var!
Tioåringen spelade upp sin peng på ett arkadspel, Trettonåringen köpte en liten mjukis-surikat som nu heter Will Shakespeare och jag köpte ett anteckningsblock som ser ut att vara minst hundra år gammalt. Vi sammanstrålade efter ett par timmar med kusin Ann och jag förklarade läget.
– Nämen! Nämen! sa hon. Hur mycket vill du låna? Hundra pund? sa hon.
– Ja … tack … sa jag och höll ut handen som den tiggare jag var – ännu en gång.
Summa summarum: jag har hittills inte gjort av med en enda krona, men för kusin Anns 110 pund haft riktigt roligt!
Ick … såna där plånboksrelaterade missöden är jag närmast neurotiskt nervös för. Vilken tur att det inte var jag.
Tjockhudade barn du har — är vädret inte bättre snart?
Vet du, Lotten – när jag är trött, kört fast eller behöver dra på smilbanden (hmmm….ganska ofta när jag tänker efter)- då läser jag din blogg 🙂
Det kallas inte senilitet, Lotten, det kallas födgeni.
Men Lotten, det där var ju inga Tardisar – helt vanliga engelska telefonkiosker ju!
En gång -inte en sång- för länge sen lyckades jag glömma pluskan hemma inför en Ålandskryss. Räddades av en välbeställd kamrat och söp mig sanslöst berusad. Det kändes ju gratis. Nu skäms jag för det, och jag fick hjälpas iland. Efteråt knackade han mig på axeln…
(Den senaste kryssningen, i helgen, var jämförelsevis helnykter: M/S Birka avvek från sin trad till förmån för diverser fyrplatser i Stockholms och Ålands skärgårdar. Vi fick kontakt med Landsort och ögonkontakt med folk på Aspö [ön som skyler Dalarö]). Skitkul.
Dina feltardisar verkar vara bigger on the out side.
Min kompis Ullas engelska svärmor säjer att ”houseguests are like fish; after three days they stink”.
Detta sagt kan man väl bara tillägga att när man ska vara gäst hos nån eller få gäster hemma hos sej är det en enda sak som gäller: klarspråk.
Tala om vad du har planerat: ”När ni kommer blir det te och en macka.”
Ska ni vara gäster i flera dar så säj till värdfolket, i förväg: ”Vi kan väl bjuda varann på middag varannan gång?”
Dags för lite OT nu! Betänk att grannens grus ofta är gråare.
Glömde plånboken! Skulle ahahaldrig hända mej.
Förresten ser den där stranden helt underbar ut, men se upp för weevlarna!
Tog fel länk, den här skulle det ju vara!
Åh, weever, det måste vara … vänta lite (kolla kolla att …) … fjärsing, ja. Åhå, haha, ja just det. En sådan lyckades min andra hälft av fortfarande oförklarade skäl fiska upp utanför Varberg, på en fiskeresa vars övriga innehåll för honom var svår sjösjuka (han fiskade alltså i ungefär tre minuter innan han lämnade däck för ombordtoan och stannade där) — i alla fall, besättningen bara SKREK ”rör den inte, rör den inte!”
Vill jag, därtill, gärna tacka Niklas för det gråare gruset, och den skrattattackframkallande artikeln om mobilisering mot mördarsniglar.
Fjärsing och knorrhane – två läckerheter på beredskapstidens matbord. Om vi ska dröja kvar vid forna trådar.
Så lustigt, nu ramlade jag över en liten film som kombinerar anglofili med who-vians och prins Charles som leker dalek. Ibland blir man alldeles förbluffad av hur saker och ting går ihop sig.
Haha, det var kul när Prins Charles pratade Dalek, men vad gjorde han i Tardisen?
Kan förresten bekräfta att ett fjärsing/weever/stingerfish stick gör ont! Jag trodde minst att foten behövde amputeras.
Fjärsing- ätbar och påstått god, men som nämnta. har gigtiga taggar som man kan skada sig på.
Om stackars Charles någonsin, verkligen, har varit i Tardis så åkte han nog fel. Stundom tänker jag, i samband med Challe, på hur det där citatet kan ha lydit (för det första är det inte säkert att det någonsin yttrades, och för det andra är det inte säkert att det var han som sa det) som lär ha kommit från sedermera Edward VII (Victorias son, känd som Bertie). Ungefär så här (jag ska just sluta internäta så jag ids inte gooooogla fram exakt ordalydelse i det möjligen påhittade uttalandet):
Some people talk about the blessings of the Eternal Father. I’m cursed with an eternal mother.
En sublim knorrhane åt vi härförleden på Den store kro i Fredensborg. Svårt att inte fnissa vid minnet av Hasse och Tage hela tiden; danska servitörer är nog inte så insatta i dom äventyren.
Nämen det är klart att vi vet att di röe inte är Tardisar. Men de är ett fullgott substitut. Och mycket större på utsidan!
Kolla Niklas (apropå länken till Mosebackesniglarna), Strindberg skrev snorhyvlar!
Sublim knorrhane – a contradiction in terms. Men jag tror gärna att den var fin. Jag har fått knorrhane i bouillabaisse i Gamla Hamnen. Den var också mycket bra. Och tämligen dyr.
”Indioter”? Misstag av sättaren?
Att lära far sin pjälta var nytt. Jag använder det modernare ordet knula (kgl stavning).
Och slutligen: Altavista stänger snart. Skynda att göra en sista sökning. Det blir ett historiskt dokument.
Jennie! Vi har ju glömt att välkomna Jennie! Örjan! Du har glömt att välkomna Jennie!
(Förklaring: när jag är borta och ni råttor dansar vilt på bordet, brukar Örjan sköta välkomnandet till nykomlingar. Ibland är nykomlingarna inte alls nykomlingar utan bara sällankommenterare, men det gör ju inget.)
Nu ska jag söka på tegelmust på Altavista.
Ojdå. Vaken. Hoppsan.
Fjärde juli. Jag är verkligen inte alls så sårdeles americanofil men … det finns en version av Stars & stripes som jag tycker är helt underbar. Muppar och USA. Sådärja.
Sårdeles!Jag menade såklart ”särdeles”! Wow, vilket konstigt ord jag lyckade skriva bara för att jag med lillfingret* träffade en tangent som är placerad en våning högre än den jag trodde att jag tryckte på.
* förmodar jag — jag har ingen som helst medveten kontroll över exakt vilka fingrar jag använder till exakt vilka tangenter.
Åsså … Jag trodde att jag skrev ”lyckadeS”. Varje rättelse gällande språkbruk innehåller minst ett fel gällande språkbruk, vet jag att jag påtalade till och med här för länge sedan. Suck.
Varför sneglar ni på mig på det där sättet?
Finns de riktiga tardisarna ens kvar? Ja alltså inte riktiga, men de blå alltså …
Annika, hehe, ”eternal mother”, den var bra 🙂
Ja, det är ju Amörrikats nattjhonaldag idag!!
Annikas mupplänk gör att jag drar mig till minnes några rader ur den text till sagda marsch som vi i Fältbiologerna brukade sjunga.
’Var rädd om din fyrfota vän,
ty en anka kan vara din mamma
som simmar omkring i sin damm
just som solen tittar fram’
Det faktum att min ungdom numera är utomordentligt flydd gör att jag inte minns mer än så.
En av mina favoriter på temat amerikans patriotism är den här:
<a href=https://www.youtube.com/watch?v=fBe5Dx6kSJg<Inte bushens favorit
Men grattis i alla fall då Hamerika.
men nu då?
Det här är en annan favorit.
Malin
Den där minns jag från traineeperioden på ASEA 1962-63
Jag trodde att vi hade hittat på den själva. Slutet var tämligen abrupt: ”och nu tror ni att visan är slut//och det är den.”
4th of July! Då är ju kvällsunderhållningen given, Lincoln eller något annat übernationalistiskt epos från amerikat. Men innan dess ska jag medelst ånga och klor bekämpa svartmögel.
Grattis Örjan till jobbet som vice båsheriff. 😉
Sången om vår fyrfota vän ankan framfördes först (?) av Pekka Langer i hans program Natttuppen.
Ja. Så var det!
ÖR hann först med detta skakande forskningsresultat.
Pekka var ju också den som introducerade trippel-t (och andra konsonanter) i stavningen. Där har vi ännu inte kommit speciellt långt. I Tyskland är man redan där.
@PGW: jag såg faktiskt en Police call box, d.v.s. möjlig Tardis i Glasgow förra sommaren. Jag vet dock inte om den var i funktion. Skillnaden mot en vanlig telefonkiosk är ju inte bara färgen utan hela designen med en vikdörr samt funktionen att den vara direktkopplad till polisen.
[…] Jodå, jag tycker att den amerikanska självständighetsförklaringen är ett viktigt dokument. Mer här. Jag tycker också att man får skoja med födelsedagsbarn och det här gänget lyckas bra med det. Tipset kommer från Annika i kommentarsbåset hos Lotten. […]
Angående det här med färgseende som vi pratade om
förra veckan så hittade jag just 4x15minuter långa avsnitt från
det programmet som diskuterades.
Jag vet dock inte om det är hela programmet eller om det
bara är delar av det. Det finns även mer att läsa här.
Visst missade jag att Jennie tydligen är förstagångskommentator. Dock inte förstagångsbesökare enligt egen utsago.
Hoppas hon återkommer i båset.
HUR kunde jag glömma detta kongeniala slut på visan? Tack SG och örjan.
Hendrix version är helt suverän, jag hade glömt att han var vänsterhänt. (Dessutom, vilka vackra händer han hade!)
Dr Who har jag i stort sett missat helt, det gick någon säsong när barnen var i tioårsåldern, men har ska vi helt uppenbart ta igen.
Hoppas på regniga sommardagar så vi kan ha Dr Who-maraton.
Nu ska jag titta på LLs länk om färgseende.
Tror ni vänsterhänta människor till större andel mer kreativa än högerhänta? Inte alla så klart, men är representationen av kreativism högre bland vänsterhänta?
Vilka konstiga meningar…
Åh, tackar, tackar! Vilket trevligt välkomnande!
Ni får nog uppfostra mig också – är novis i sådana här sammanhang 🙂
Hej Jennie.
Det är jag också. Men novis eller inte så verkar inte båset vilja uppfostra någon alls. Snarare tvärt om. Möjligtvis dra lite i smilbandet.
Jag (namedroppar) har faktiskt jobbat med Pekka Langer. Han var en jäkel på att improvisera och hänga på, men i programstarterna gällde alltid texter skrivna i förväg och dessa på Expressens manusoriginal, med två karbongenomslag om jag minns rätt. Jag såg dem och begrep inte hälften av mallarna och ramarna. (Nej, SG. Det är inte karbonger eller enomslag, vad det nu kan vara. Det handlar om karbonkopior)
Enomslagen: över ett en ohms motstång genererar strömmen en ampere spänningen en volt.
LarsW: Karbong? Syftar det på tidigare ordet ramar (mer specifikt cykel-) i kolfiber
Jennie: Uppfostra dig? Kommer inte på frågan. Tror du inte bara har läst Lottens inlägg, utan även det viktiga kommentatorsbåset.
”Avvikelse från ämnet” tillhör standard. Gör kommentatorsbåset extra intressant.
Ö: Nope. Jag har ingen uppfattning om hur gammal du är, men jag syftade på det vi i småskolan kallade kalkerpapper. Om nu avvikelse från ämnet verkar tillåtet, så minns jag de tuggummidoftande stenciler vi vevade fram.
Doftminns
Jag finns.
Bugg. Var är du?
LarsW: Äldre än du, och nybliven ålderspensionär.
Kalkerpapper får mig att tänka på läroverkets (jag ”riktig” student från sista omgången -68) stencilerade papper. Doftade verkligen speciellt. I synnerhet när precis ”nytryckta”.
Annika, du ser ju klickbar ut, men det verkar du ändå inte vara. Jag blev så förtjust i mupparnas patriotiska sång att jag tog med den i dagens 4 juli-blogginlägg, men när jag skulle länka till dig och tacka för tipset funkade det inte. Så jag lånar lite båsplats av Lotten och tackar så här i stället: Tack Annika för tipset!
LarsW: Tack för båsmeter. Nu länge sedan sådan fanns bland kommentarerna.
Jag gick ut -71 med en av mycket få studentmössor på skulten detta hyperradikala år, trots att det var i en högborgerlig förort. Vi fick söka, och Ströms gav svaret. Studentvagnar var inte att tänka på.
När började folk kröka ihjäl sig från diverse felframförda lastbilsflak i Stockholms City, förresten?
LarsW: ”Krökandet” började nog så smått redan på min tid. Vill minnas från -66. En av de namnkunniga -kända studenterna. Duktige målvakten i läroverkets handbollslag (Prinsens pokal) och tillika i GUIF, öppnade en flaska mousserade vin, och drack lite ur den under studentparaden från läroverket till Stadsparken i Eskilstuna. Uppmärksammades. Omtalades.
LarsW: OT. Jag har AnnieFried Lyngstads autograf i min studentmössa. Hon tillsammans med dåvarande makens AnnieFried Four spelade på vår studentbal. Bal efter studenten men innan jag ryckte in på K3 för militärtjänstgöring som MP.
Vidare ”namesdropping” eller ”I met Lassie”-känsla. På K3 delade jag logement med Peter Egardt, nuvarande landshövding i Upplands län.
(Förlåt båset, för ev upprepning. Har vag känsla av att berättat om AnniFried L och Peter E tidigare)
Örjan, det är ingen som jag kommer ihåg att du har sagt
så det är säkert flera år sedan du nämnde det senast.
Det ”enda” jag har att komma med är att jag på högstadiet gick
in en parallellklass till Stefan Jarl (den ena av Smedernas
två lagledare). Kanske inte riktigt av samma dignitet som
Anni-Frid Lyngstad men i alla fall.
Jennie, även jag är nykomling, men här blir man varken uppfostrad eller uppmostrad. Bara uppmuntrad. Och road. Och allmänbildad.
Synnerligen trevligt bås, det här.
Jag läste matte och engelska på högstadiet tillsammans med Pelle Alsing.
Har Björn Skifs autograf, han var synnerligen trevlig, Lasse Berghagens likaså, synnerligen otrevlig samt Jan Malmsjös, synnerligen och extremt dryg.
Jag har figurerat i Radiohusets kontrollrum från 1973 till förra året, och känner mig därmed överkvalificerad för diverse iofs intressanta ’Jag mötte Lassie-situationer’. Men jag har en av det man kalla cyberlokalt intresse: När jag mötte Lotten.
Malin: Har både Lotten och jag missat att välkomna dig?
Jag/vi ber om ursäkt.
Viktigast: Nu har du nästan blivit ett inventarium: Akta dig för att lämna oss!!!
Jag KÄNNER mig välkomnad, det är väl gott så? förresten kommer jag inte ihåg, för jag kommer inte ihåg nåt. Men har det nöjsamt här i båset i alla fall.
Liten glad sång om minnesförlust:
tror att det är den här sången i alla fall
Malin: tack för sången.
Karin, däruppe kl 17.33 — mitt blåa namn, ja, det kommer sig av att när jag kommenterade för allra första gången fyllde jag i lite vad som fanns, och på www-raden slängde jag in vårt bolag för att … av ingen särskild orsak alls. Det bara blev så. Och sedan har jag inte brytt mig om att ändra. Fast det inte finns någonting om mig där. Om inte annat kan det ju bidra till allmän förvirring, som har sin egen tjusning.
Men glad blir jag för tillropet ändå! (Och mupparna är alltid mupparna och bör förmeras i största möjliga utsträckning. Oj vad nära att jag skrev ”mjöliga”.)
Glömskevisan Malin länkade till har i synnerhet ett mycket rörande slut!
Sorry. På resa. Återkommer när jag får kbd under naglarna.
kbd?
Kottar, Blod och Dill?
Kanske Konstiga Behattade Djur. (Haha, kolla vilket bra tillfälle att göra Djurrutan igen. Rent larvigt är vad det är.)
Militärisk förkortning för kallbrand?
I så fall hoppas jag att SG inte återkommer för det verkar allvarligt.
Musik var det ja. Jag har säkert postat dessa förut men då
får det bli tre favoriter i repris:
Dario G – Sunchyme
JustD med Thorleifs – Tre Gringos
Dio – Holy Diver
@jennie
Det är bara att dela med sig att musik som man gillar, dock så
lägger man in mer än tre (eller om det är fyra) länkar så måste
Lotten godkänna inlägget innan det visas.
Det blev visst fel på mellanlänken, här är rätt länk:
http://www.youtube.com/watch?v=fiI1hBIAJXo
Keyboard.
Äsch, nu hann vi ju inte gissa!
Men vi tar nya tag , här kommer en ny förkortning att gissa betydelsen av.
tfh
Apropå sketcher så är här en lysande sketch med
Michael Palin och John Clese
ja Cleese alltså inte Clese.
Fast det borde vara John Cheese.
Men hans farfar tröttnade på skämten..
Apropå länkar, undrar jag hur Lars W gjorde sin där vid 21-tiden igår? Länkarna brukar alltid öppnas i ett eget förster …
Pysseliten, jag lånar din lite.
Jag undrade till och med hur man länkade snyggt, till igår. Vet fortfarande inte hur ni gör, men jag exprimenterade då lite och kom fram till att om (snygg-)länken innehöll
… target=”_blank” så öppnad den i nytt fönster (eller flik).
Om utan öppnas den i samma.
(Gärna en … rel=”nofollow” också om man vill försöka hindra sökmotorerna att följa länken.)
Alltså:
PysselitenBlogg i samma flik
PysselitenBlogg i ny flik
Bra va`?
P: Länken till Lottens besök i sportstudion skapade jag som alltid i Blogger, som utkast till ett inlägg. Sedan gör jag ’visa HTML’ och kopierar koden. Att just den här inte öppnades i nytt fönster beror gissningsvis på att den gick till ett annat inlägg på sajten.
Malin Lindqvist smög sig in först via en kommentar i ett språkpolisinlägg, sedan via ett jähättegammalt inlägg för att därefter (i slutet av maj) kasta sig in i ett nästan nytt och så fortsätta med ett sprillans nytt. Det kallas kommentatorsintroduktion medelst hasning.
Sniiky.
Aha! När man lägger in länkar i Blogger måste man plutta för ’nytt fönster’ respektive ’nofollow’. Default är varken.
PK, precis. Lite ninja över det.
”Default är varken”
Det ska jag brodera på en vägglöpare. Med små, små korsstygn…
Ibland kan man undra om inte transportstyrelsen tar sin
uppgift med lite för stor nitiskhet.
Annika, det fattas ett : i din hemsideslänk mellan http och //. Sätt in det så hamnar alla på blandarsidan.
Annika: jag lagade din hemlänk i kommentaren 00:22. Ser du skillnaden?
Men — oj, det hade jag aldrig ens noterat.(Aldrig klickat på mig själv, av lättförklarliga skäl.) Så det kan bli! (Slarviga Annika är slarvig.) Jag tackar för fixningen, även om det i och för sig inte var så viktigt. Nu lägger jag mig i samma låda som Karin och tittar beundrande på ”Default är varken”.
Förresten, ninja-Malins ”tfh”. Teflonhjärna?
Av min frånvaro att döma … äh. Nu tänkte jag be om ursäkt igen, men vad tusan: ni klarar er ju finemang här!
Cirkulera!
…det är inte varje dag man blir beundrad. Tackar!
Aha, det var så det funkade! Tack Anders G!
(men jag tror att något blev fel i länken ”… i samma flik”, för den öppnas i alla fall i nytt fönster. Men principen förstår jag.)
[…] (mjukis-surikat som inköptes i Brighton) inspekterar och godkänner […]
[…] tänkte på vad gäller Femtonåringens här hemma surikat, är det lilla gosedjuret som sedan den 2 juli 2013 hänger med henne överallt. Det handlar inte om någom fetischism eller barnslighet utan om hennes […]
[…] (mjukis-surikat som inköptes i Brighton) inspekterar och godkänner […]