Visserligen är jag hemma från Turkietresan, men jag har en farlig massa saker kvar att berätta. (Ni som är trötta på Turkiet och vill att jag återvänder till mögelhotell, basketmatcher och gamla idrottsstjärnor får helt enkelt vänta lite.)
Gårdagens hotell i Antalya hade en sajt med reklambilder som såg ut så här:
Arkitekten måste ha slösat på golvytan i alla andra rum och gjort mitt rum sist, eftersom min toa såg ut så här:
Jag mätte och fann att min gluteus maximus i profil putar ut mer än de 20 centimeter som skilde dusch-hörnet från handfatskanten. Om jag böjde på knäna och drog in magen kom jag emellan eftersom jag har en finfin midja , men sedan var det inte tillräckligt mycket plats att räta på benen och dra ner brallorna när jag väl kom in. Det syns inte på bilden, men om jag inte satt i rät vinkel, slog jag huvudet i handfatet.
Väl hemma inser jag att det finns så mycket som jag inte hann med. Bada i Medelhavet, dricka vitt vin i solnedgången, kyssa en turk, raka mig hos en barberare och köra bil. Eller så valde jag kanske bort dessa alternativ? Som detta te:
En av dalkarlarna har som vana att gå till barberare i Turkiet. Förra gången blev han slätrakad och totalsnaggad, så den här gången var han väldigt tydlig i sina anvisningar; han skulle bara ha likadan frisyr som nyss, men kortare. Skäggspretet skulle vara kvar, så det så. Han talar inte turkiska och barberaren talade inte engelska, så den här dialogen skedde med för dem båda två obegripliga ord, men med tydliga gester:
– Hej, jag skulle vilja att du klöpp håret mitt.
– Finemang. Och så rakar jag av dej skägget.
– Nej, du rör inte skägget. Du ska bara klippa håret.
– Galning. Du vill raka dej.
– NEJ. Jag vill att du klipper håret.
– Ska jag alltså inte raka skägget? Varför ska jag inte raka skägget? Du ser ju ut som en kaktus! Nu rakar jag skägget.
– Nej. Du klipper håret. Här på huvudet. Så lite. Titta: så lite.
– Mutter mutter. Jävla utlänningar.
När klippningen var färdig och dalkarln med all rätt var väldigt nöjd, var det inte färdigt. Barberaren tog fram en lång, jättestor tops, doppade den i sprit, fjuttade eld på den och stoppade den raskt upp i den nyss så håriga näsborren.
– Iiiiiih! tjoade masen och ryckte till.
– Sitt stilla!
– Men! Du eldar ju opp mej!
– Tyst. Sitt still.
Fjupp, tryckte barberaren upp den brinnande pinnen i näsan igen.
– Det luktar bränt.
– Tror fan det. Jag har just eldat i din näsa. Nu till öronen! Där.
– Var? Öronen? Du kommer ju att elda upp hela mej! Hur ska lågan kunna komma ända in i ör… Iiiiiiiiih!
– Sitt stilla. Det gick ju bra det här. Andra örat! Sitt stilla. SITT STILLA!
Barberaren hade lyckats bränna bort alla öronhår genom att hålla den 10 centimeter höga lågan framför örat och med sina lungors fulla kraft blåsa lågan in i örat. Nu var dalkarlen lite ängslig och barberaren insåg att det krävdes krafttag för att det här skulle kunna avslutas.
– Aj, det där är nästintill en nacksving! AJ!
– Jag måste ju hålla fast dej, som du far omkring. Tyst nu. Pffffffffsscchhhh!
– Iiiiiih!
– Såja. Nu är det bara kinderna kvar.
– Akta skägget!
– Jaja. Suck. Förbaskade utlänningar.
Så … tjejer. Släng rakhyvlarna; börja elda!
Tack för varningen! Ska aldrig gå till barberaren i Turkiet.
Min frisör –bördig från Mellanöstern– vill alltid fixa mina öronhår, men han tar fram en liten cirkelformad klippmaskin som jag alltid tackar nej till eftersom den verkar så dåligt rengjord. Det här verkar avgjort mer spännande.
Lykien, here I come! (Kanske även till frisören).
Flabb! Nu har JAG skärmen full med tuggade saltapinnar. (Nu ska vi titta på diabilder från Turkiet, vi var där 9-16 mars 1996.)
Flabb är ju ett alldeles för sällan använt ord. Och salta pinnar och 1996 på det — en liten tidsresa minsann!
(Jag har förresten en bild på en turkisk Tardis, Pysseliten.)
Det verkar som om samtalsämnena tryter lite. Här finns en av många fullständigt hopplösa ”debatter” på nätet Det var en olycka att jag råkade hitta den. Visas bara som varnande exempel på vad som kan hända när man försöker ”å förklar för en som int begrip”.
Tardis? Sa någon tardis?
Men vi andra då? Som också vill se turkiska tardisar? majlis.
Dalkarlen hade i alla fall inte håriga öronkanter, vilket för övrigt är den enda gen som man vet sitter på Y-kromosomen….
SG, varmt tack för en fantstiska länken! ’Johan’ har svårartad envishet, men någon heder åt att han inte ger upp sin fantstiskt korkade idé ska han väl ändå ha.
Vad vore världen utan stollar?
Jag återkommer NATURLIGTVIS med bild på Tardisen.
Jag har förstått att det finns båsister som stickar. (Jag stickade min första och sista tröja 1980 och har inte känt något ytterligare stickbehov.) Om ni lider av idébrist finns det små vänner långt borta som behöver er hjälp.
”Titta, de har H&MM! (Som alltså inte hade ett enda plagg gemensamt med H&M.)”
Vilka fulingar! Nu vet jag inte om just Antalya har en H&M, men det finns drygt 20 H&M-butiker i Turkiet (och en COS), och det ska bli många fler under de kommande åren, så H&MM kan nog få lite problem, eventuellt 😉
Niklas, jag har för mig att jag läst att det där är en gammal länk och att de fått in mer än nog med tröjor för länge sen.
Oki, nu har jag kollat lite mer och det verkar som att de har ett stort förråd, men man kan få fortsätta sticka än om man vill. Men det är alltså inte akut längre.
Nämen ska det vara salta pinnar i alla fall? Jag tänkte två gånger, frågade Karlsloken och bestämde mej för att det var ”the” saltapinnar inte vilka salta pinnar som helst. Vi bodde fö. på Altis golfhotell i Belek, om det nu händelsevis skulle finnas kvar.
Kul tråd SG, den dag I-hs läser igenom och kan förstå Johans alla svar kanske en polett trillar ner och han kan utveckla sin idé, (alternativt avveckla.) Det viktiga är väl att det finns folk som tänker! (Men jag beundrar Johans tålamod!)
Så bra, Tardisbild önskas! (Glömde det i den heta magnetfältsdebatten i parallell
världentråden.)Feldimensionerade badrum, åh. Tur att inte några mer bastant byggda personer var med där.
(Jag tänker mest på när den andra hälften och en kompanjon var på mässresa i Düsseldorf och hade ett så trångt hotellrum att när de skulle ur respektive säng på morgnarna fick de avtala vem som skulle stiga upp först, för det rymdes bara en i taget.)
När jag stickade i syslöjden så visade det sig bestå i att jag flyttade maskorna från den ena stickan till den andra. Desto kuligare var det att rejsa med symaskinerna.
I-hs är det inget hopp om. Jag hade en gång en kollega som var tiondelen så hopplös som I-hs. Och ändå en pina och en katastrof. Det är en defekt dom har.
Tydligast märker man det på att de inte ens bryr sig om att försöka lära sig stava. Dom vet ju redan bäst, så varför bry sig om hur andra stavar? Det är ju de andra som gör fel.
Pingvinlänken är gammal, de har mer än nog av tröjor.
Själv knåpar jag med den här: https://www.virtualyarns.com/store/alice-starmore-classics/henry-vii/
samt lite annat smått och gott mellan varven…
Ett sådant sammanträffande får inte gå spårlöst förbi — jag ser ett öra på bild däruppe, och hittar sedan intressant kunskap om öronvax här. Att cellerna förflyttar sig var verkligen en nyhet för mig!
Öronvax är (som ni säkert har hört förut) nästan det läskigaste jag vet.
Ninja: Om jag hade haft min tilted Tardis-sjal i Kappadokien hade jag faktiskt inte frusit som jag gjorde.
Jodå, visst finns det hopp! I-hs måste lära sig att utveckla sin idé, men det kommer inte hända förrän Johan når fram till I-hs med budskapet, I-hs måste lyssna. Johan måste å sin sida försöka förstå vad I-hs menar, eftersom han förklarar både med bristfälligt språk och kunskapsluckor på området. Om dom jobbar vidare finns en chans att dom hittar något intressant, oförklarligt. Troligen inte den första idéen, men den femtioelfte. Om dom inte jobbar vidare kommer I-hs sitta fast med sin omöjliga idé och Johan kommer aldrig själv att ifrågasätta teorierna eller uppfinna något nytt!
(Jag må vara lite naiv på området, men i teorin har jag rätt!)
Men du hade förstås med dig dina varma sockor? Eller nä … du frös ju …
Ninja, jag är avis! Fast … det är en sån med steekar va?
Sånt är jag livrädd för.
Nej, Cecilia N., även de randiga underverken var kvar hemma. Alla som åker till Kappadokien under nästa vecka kommer tydligen att få strosa runt i 15–20-gradig värme.
Nä, ja ä int’ bitter. Jag är bara frusen.
Bra analys, Pysse!
I verkligheten föredrar jag Johan med hans tro på gällande naturlagar. Enbart ifrågasättande och fria fantasier leder ingenstans.
Visserligen tog Göransson hjälp av en veterinär när han blåste stål i Edsken. Men det var inte okunnighet han sökte – han sökte en intelligent och allmänkunnig person utan fördomar om stålframställning. I-hs är ingetdera. Bara hopplös.
Å hade du haft TVÅ tardissjalar så hade du inte frusit alls….
Fråga: du kan ju sticka men gör du det också?
Och i så fall vad?
Ja Cecilia N, det är steekar i den till och med runt halsen, men det är inga problem, garnet är sånt där som mikrotovar sig så om man bara planerar färgbytena behöver man inte ens fästa trådarna. Sen virkar man runt steeken vilket är snyggare och enklare än att sy maskinsömmar. Piece of cake.
Och för alla er som sitter därhemma i stugorna och sliter ert hår eller klår er i flinten så ska jag, ur djupet av min outsägliga godhet, förklara att en steek, i sticksammanhang, är en garnbrygga som man stickar där det sen ska bli ett hål i det färdiga plagget.
Finessen är man då kan fortsätta sticka runt, och slipper sticka fram och tillbaka. Går mysche fortare.
När man är klar så klipper man helt sonika steeken mitt itu, och har då fått ett hål där man vill ha det. Trillexempel ett ärmhål.
Just precis ett bra exempel! Frågorna måste vara utmanande!
Nope, här stickas inte. Den lilla tid som blir över när dagen är slut prioriteras till basket.
Jag var ju en jävel på att både sticka (diverse tröjor med absurda temata som ”hörselkurvor i kombination med EEG-kurvor”) och sy (bröllopsklänningen) samt skriva poesi (”champagnekorkarna och klackarna i taket// lyss till det knappt hörbara braket//osv.”) tills jag började prioritera karriär (haha), barnafödande och amning samt städning (haha).
Jag har mer eller mindre (mer) lagt ner städningen och så har jag just spontanköpt en ny symaskin. Sture är numera fast vid spisen, och karriär gör jag numera bara när jag åker rullen nerför rampen på jobbet (10 % lutning).
Så jag har tagit ner UFona från vinden och samlat på mig en ny fin stash av garn. Schitkul.
(Förr hette det köpvanvett, numera heter det stash).
Jag KAN vara en koransk, japansk eller kinesisk man, åtminstone om man ser på öronvaxet i den där artikeln Annika länkade till.
Jag TROR ju för all del inte det, av helt andra orsaker, men gener för torrt öronvax har jag definitivt. Kan vara nån avlägsen anmoder som varit ute och slarvat i Bortre Asien….
A stash house. Det är ett sekrutthus i skogen där moonshiners gömmer sitt dricka.
I garnsvängen är en stash allt det garn man samlat som en kaninhona, oftast utan att veta exakt vad man ska göra av det. Garnet först och inspirationen sen.
Numera är jag ju varken i garn- eller shinesvängen. Men jag känner igen beteendet och har stor förståelse för det.
Dom där hårvårdsprocedurerna känner vi till. När vi bodde i Öknen hade Lille Maken en egen rakkniv deponerad hos frisören. Och det virades med trådar och ströks med eldslågor. Men så var han vacker och putsad också!
Jag själv, som kvinna, fick ö h t ingen chans att bli klippt. Jag kikade in i dörrar till etablissemang om såg ut som damfriseringar, men dom praktiskt schasade ut mej igen. Mej och mitt icke-muslimska hår ville dom inte befatta sej med. Vilket inte gjorde så mycket eftersom jag inte har besvär av hår i öronen eller näsan i alla fall. Yngste sonen fick boka tid hos min frisör hemma i Stockholm när vi dök upp här då och då. Jag blev rätt långhårig under vår tid i Öknen …
Lars W: Rejsa med symaskinerna. Vi minns äldste sonens pyssel med symaskinerna i syslöjden. Han fick dom att gå bakåt när dom skulle gå framåt, eller hur det var. Själv sydde han sej ett par synnerligen charmanta shorts av ett tyg med mönster som såg ut som schweizerostskivor på grå botten. Mycket chic.
Vi kom ingen vart med något som helst i syslöjden. Vi hade bara skitkul. Maskinerna hade blivit överhettade om inte Fröken hade stoppat oss.
Jag knäckte morsans gröna Husqvarna genom att sy en hel blus med backen i. Tyckte den matade lite trögt…men det var ju bara att ta i.
Var Husqvarnan grön, liksom melerad och av sen 50-talsmodell så var det samma modell som min morsa lyckades bevara till eftervärlden. Den tjänstgör i släkten än i dag.
Jag har varit borta härifrån länge. Idag hittade jag hit igen och det var ett glatt återseende. Stor underhållning både från dig Lotten och dina kommentatorer. Tack!
Gröna Husqvarnar (en kvarn, flera kvarnar, ju) från femtiotalet är evighetsmaskiner. Även i min familj finns en, flera år äldre än jag, som fortfarande fungerar utmärkt.
Städning. I öronen har man städ, innanför vaxet. Och i öronen kan man sticka in saker. Um … vad var det jag ville ha sagt? Nä.
Jo. Om man gillar
a) Ian McKellen
b) saker med äpplen på
c) lyckade filmkostymer
så finns hääär ett foto man vill se. Det räcker kanske med a) förresten.
Asterix och alla andra i närheten av Troubadix stoppade in persilja i öronen när han sjöng. Fast det gick nog lika bra med selleri.
Ian McKellen, awesome: http://1.bp.blogspot.com/-tCD-PEOyehM/TacRYxzOIzI/AAAAAAAAAKY/k3jZoyD8yKE/s1600/tumblr_ljafd8dhX51qaz0qto1_500.jpg
Annika – stoppa aldrig in föremål mindre än en armbåge i örat!
Intressanta möjliga syftningsvarianter betr. Annikor och Huskvarnar.
På sextiotalet fick vi en femtiotals Husqvarna Zig-Zag-maskin i lysningspresent. Jag har aldrig varit sams med sysmaskiner så den stod mest, men en av sönerna lärde sig behärska den rejält, så alla i familjen lämnade över vad som behövdes sys samman till honom som glatt blev vår hemsömmare från tidiga tonår. När han flyttade hemifrån tog han med sig såväl Husqvarnamaskinen som min svärmors gamla trampmaskin från 1910-talet. Sedan många år finns båda maskinerna i Bryssel och något fel på Husqvarnan åtgärdades hos en reparatör därnere så sent som i fjol. Sonens fru, som är en hejare på att såväl sy som att sticka, har dock en betydligt modernare maskin, men själv nyttjar han fortfarande femtiotalsklenoden då och då.
Öronvax – för tankarna till de synnerligen osmakliga foton som fanns med i akterna i faderskapsmål, då innan DNA-kom. Öronformen var ett av de kriterier som användes för att se vem som kunde vara lille pappa. Uuurrrkkk .
Även jag nyttjar grön Husqvarna, ärvd från mormor, när jag någon gång ägnar mig åt maskinsömnad. Husqvarna är annars familjens smeknamn på ett barn i omgivningen som andra kallar Elna.
Jag har varit osynlig i båset ett tag på grund av födelsedagsfyllande. Nu har vi firat klart för i år och kan övergå till att äta rester i några dagar och försöka fundera ut vilka smarta ställen vi har lagt undan omotiverade föremål på den här gången. Och läsa ikapp Lottens blogg och annat viktigt.
Oj, where are my manners: välkommen tillbaka, Iris!
[…] Underligheter i Turkiet […]