Från månadsarkivet:
Jag vill inte tjata på om ESC … men Finlands bidrag igår lät ju som Måns Zelmerlöws ”Hope and Glory”.
Nä. Nu ska jag återgå till att älta brännskador, barn, basket, bokstäver och bradioprogram.
{ 16 kommentarer }
Men tyvärr har jag alltid fel.
Om hon inte vinner, beror det – sanna mina ord – på att hon valde bort den snygga, svarta klänningen. Den vita sitter som en kartong på ett huvud.
Visserligen har jag fortfarande vätska bakom trumhinnan, men Shirley Clamp sa banne mig att Israels nummer var ”politiskt korrekt”.
Det är väl det det inte är?
Uppdatering kl 21:28
Men åh. Malena sjöng falskt. Hon måste ha stämbandsproblem.
Nämen så kul, nu kommer ännu en ballad.
Klänningsuppdatering
Kolla, den vita klänningen har Spock-öron där den svarta har … sammet och fjädrar.
Inte så fint, Camilla Thulin.
Mycket finare, Camilla Thulin!{ 47 kommentarer }
Jag måste löpa linan ut.
Pärlbesatt påpekade att jag i mina två senaste inlägg har behandlat den presumtiva skallskadan och den faktiskta skållskadan och att hon nu förväntar sig ”skäll-, skills-, skulls- eller skyllskador”.
Men jag kör på skjulskadan.
Se på bilden här nere. Jag är nämligen 15 år och har druckit 33 cl folköl och en matsked maskrosvin. Billig i drift, javisst!
Jag. Och de andra, som kallades Maggan, Vogelpitt, Aggis, Pulan, Pekkari, Kricko, Sune och Karlsson. Vi gick i nian och cyklade med sovsäckar och tandborstar och skyhöga förhoppningar om kysskalas till någons sommarstuga i Persön norr om Luleå. Killarna som hade moppar (Puch Dakota allihop), körde förstås moppe dit. Och det var det som var grejen: att köra moppe. Vilket jag inte någonsin hade gjort eftersom jag helt enkelt inte gjorde så mycket annat än att spela basket.
Yr i mössan av dessa ohyggliga mängder alkohol, satte jag mig – uppmuntrad av ägaren – på en av mopparna och förhörde mig om eventuella kapade kolvar och filade kuggar eller om det kanske var tvärt om. Sedan sparkade jag på en pedal och vred på ett handtag och körde rakt ut på en mosse, skrikandes på hjälp. Moppens styre skakade och for omkring som en ödla i en flottpanna i mina ovana händer och inte förrän vi mötte det norrländska skjulet ute på mossen, stannade vi.
Ergo skjulskada.
{ 14 kommentarer }
Serbisk herrsko.Den andra semifinalen till ESC pågår på tv:n bakom datorn, men jag är väldigt ofokuserad. Det är nämligen extremt synd om mig.
(Hjälp vad jag förstår alla med melodifestvalaversion. Det är mystisk musik, konstiga näbbstövlar, blont afro, prinsessklänningar och allmänt bedrövligt. Men i alla fall.)
Jag skulle föreläsa för ett par dagar sedan. Deltagarna skulle serveras kaffe för att hålla sig vakna, så jag kokade vatten och blandade pulver och stod i så det stänkte. Som tedrickare blir man faktiskt väldigt nervös när det gäller kaffetillverkning. Kaffedrickare drar sig ju nämligen inte för spontana recensioner.
– Nä fy, vilket kaffe!
– Oj, jisses! Har du någon mjölk?
– Nja, jag tror att jag stoppar ner en tepåse i kaffet så att det smakar något.
När tillverkningen av det skållheta kaffet var färdig, hällde jag allt i två pumptermosar. Men satte fel pump i fel termos. Som på en given signal började båda termosarna att kräkas kaffe på mig och framför allt min högra hand.
(Nu sjunger Polen falskt på tv:n. Ja, hela Polen. Och Norge har körakrobater. Men i alla fall.)
Med kaffe precis överallt, och ingen is i sikte, klev jag in i föreläsningslokalen med en kall öl på den ondaste handen. Sedan kletade jag handkräm på handen eftersom det 1) var logiskt 2) lindrande. Sedan bet jag ihop som aldrig förut. Jag tänkte på skottsår i buken, svältkatastrofer och liggsår samt en och annan förlossning. Och stod ut.
Men nu gör det så här ont:
Men äsch, det syns ju inte! Jag skulle ha photoshoppat fram det blåröda.I radion berättade jag om mitt onda, vilket brukar reta upp lyssnarna i Oxelösund. Men istället ringde en Rune som tyckte synd om mig – och han rekommenderade aloe vera som man ska bryta av och kleta på brännsår med.
– Jahaja, då beställer jag en sådan med ilfart in i studion tack, suckade jag och så satte vi på musik.
En halvtimme senare kom ett blombud … med en aloe vera.
(Nu ylar Slovakien. Men allra värst är ändå programledarna som inte kan stå utan stöd av varandra. Dessutom tror de att de inte har mikrofon, så de ylar de också. Oj, nu kommer en hjulbent dansk och sjunger ganska ok, vad hände?)
Har det hjälpt med aloe vera då? Nej, inte det minsta. Det känns bara bra om jag tar xylocain samtidigt. Men ändå: jag har fått en blomma! Av en lyssnare! Av en Anders har jag tidigare fått ett fälgkors och av en Gisela en skiftnyckel. Nu får lyssnarna hosta upp, imorrn tänker jag berätta att jag aldrig har varit i New York.
(Näe. Sloveniens sångare står bakom en vägg och har på sig en hudfärgad klänning. Så nyskapande. Osynliga kvinnan, liksom. Nu kommer Ungern i snygga kläder – som de tyvärr sliter av sig.)
Fotnot
Ni som tycker att det här var ett splittrat inlägg, ska bara veta att ni har helt rätt. Man har väl simultanförmåga.
Uppdatering
Men hjälp, vad fort det går: redan ute på Youtube!
{ 29 kommentarer }
Nioåringen här hemma ska på skolresa, och det planeras minutiöst i klassen. Några föräldrar är nervösa som asplöv medan andra inte ens har fattat att det hela ska ske i övermorgon. Vissa kräver garanti för att tjejerna inte ska behöva sova i samma rum som killarna, åter andra rycker på axlarna och minns hur obrydd man var som nioåring.
Jag tycker faktiskt att man kan ta det hela lite på en höft och improvisera sig fram, men så är jag inte heller ett under av planering och ordning. Eller curling.
Exempel: idag (håll i er) fick Nioåringen och Sexåringen vara sjuka hemma … ensamma i fem timmar.
Det gick helt enkelt inte att ordna på något annat sätt. En har ögoninflammation, den andra har öroninflammation. Bästisgrannen och Skotten jobbar, Den djefla mannen är i Schweiz och så är det med den saken. Och vet ni vad som hände?
Ingenting. Allt gick bra. Huset brann inte ner, ingen bov ringde på dörren, barnen var vänner hela tiden och satt tillsammans och målade med vattenfärger vid köksbordet när jag kom hem. (Med andan i halsen och dåligt samvete upp över öronen. Helt i onödan.)
Tillbaka till skolresetemat, för jag minns min egen första – till Vassijaure i femman. Vi bodde huller om buller på vandrarhemmet som utan avspärrningar låg bara ett par meter från järnvägen, där malmtågen dundrade förbi ett par gånger per dag. Ledarna lärde oss hur man kunde lägga småpengar på spåren som när tåget hade kört över dem blev platta som oblat. Jag kan förstås här och nu göra en lista på hur ohyggligt olämpligt detta agerande var och är och får väl hoppas att alla ni som läser här har åldern inne när det gäller sådan här barnförbjuden information.
Två bilder från just denna resa:
Lollo kollar in platta pengar. Observera avståndet till järnvägsspåren under lek och gamman. (Man kan klicka på bilden för att få den större, men den platta pengen syns inte då heller.)Ett år senare åkte vi till Ammarnäs, där föremålet för min kärlek försvann med okända tjejer och enligt ryktet – som han själv såg till att sprida – bastade med dem. Ack, hur stor var inte min besvikelse. (Fast Maggan, som han var ihop med, gjorde slut eftersom hon inte var medbjuden till bastun. Så jag förlät honom.)
Mina fem barn är idag 6–17 år och jag klipper av navelsträngar på löpande band eftersom de utan mig åker utomlands, tar tåget till andra städer, åker buss till stan, cyklar till främmande bostadsområden, går hem till nya kompisar och på det hela taget växer. De plattar tydligen inte pengar och bastar inte med okända kompisar utan gör helt andra saker.
Det enda krav jag har på dem är att de ska komma hem levande, varför jag tycker att det där med hjälm i bilen – det är väl inte en så himla dum idé egentligen?
{ 26 kommentarer }
Om jag blickar bakåt, är de minnesvärda besvikelserna i mitt liv så fjuttiga och fåniga att jag borde ställa mig i skamvrån med dumstrut på huvudet och clownskor på fötterna. (Vid närmare eftertanke försvårar dessa skor ståendet just i vrån. Man får liksom bli inåtfotad i en rät vinkel.)
Ni ser? Det ordnar sig! Nej förresten:
Malena Ernman, som ska försöka gå vidare till ESC-finalen i kvällens deluttagning, måste ha blivit besviken när hon i veckor hade förberett sig på att framträda på Idrottsgalan och tio minuter före entrén fick veta att det inte skulle bli något eftersom ”tiden hade tagit slut”. (Så här såg det ut 2008.)
Eftersom jag tycker att hon är synnerligen cool, tuff, duktig och dessutom rolig, är hon värd lite tröst. I form av ännu mer publicitet. I give you: Malena Erman!
Uppdatering:
Texten finns i kommentatorsbåset.
{ 27 kommentarer }
Om man som jag kör en gammal traktor till bil (Volvo kombi från 1987), parkerar man inte på en femöring. Däremot svänger bilen lätt på en femöring – svängradien är fantastisk.
Om man som jag bor relativt nära järnvägsstationen, cyklar man dit även om det tar 16 minuter och man sedan dryper av svett eftersom cykeln är tillverkad av någon som har stoppat in extra motstånd i alla kullager.
Om man som jag släpar på 25 kg böcker till alla föreläsningar, får man ibland faktiskt bita i det sura kunskapsäpplet och i alla fall ta bilen till stationen och riskera att jakten på den lagom stora parkeringsplatsen tar ett tag. (Detta har jag varit med om förut.)
Det gick sådär idag.
Jag klämde in bilen med skohorn, spett och femton korrigeringar fram och tillbaka mellan två bilar eftersom den till vänster hade parkerat snett och jag kommer säkerligen att få en arg lapp av bilen till höger. Jag har lagt tre kronor för lite i parkeringsautomaten och om kommunens lapplisor är riktigt snabba kommer de att lappa bilen precis när jag ikväll kommer älgande från tåget. Dessutom upptäckte jag att det är yttepyttelite luft i höger framdäck. Lapplisan kommer alltså att tro att bilen är en övergiven sopstation eftersom den dessutom är full av kartongåtervinning.
Observera att det har funnits ett streck där. Ni ser? Grrr.Tror ni att ägaren av bilen till vänster hade lite bråttom? Tror ni att jag råkade gnida av mig mot båda bilarna och nu är smutsdammig både fram och bak? Tror ni att det är ok att skylla allt i hela världen på förkylningen from hell som har gjort mig halvdöd av kastrullock för öronen?
{ 9 kommentarer }
Bloggessensen hickade till av förtjusning när blivande ständige sekreteraren Peter Englund röt till för drygt en månad sedan:
”Nådd av nyheten att religionsvetaren Mattias Gardell fått Jan Myrdals nyinstiftade Leninpris vill inte jag vara sämre.
Det pris som jag nu instiftat heter Pol Pot-priset. Juryn består av undertecknad samt mina två katter. [---] Även nästa år kommer Pol Pot-priset att tillfalla Mattias Gardell, förutsatt att det inte dyker upp någon akademiker som är än mer naiv och historielös, men det förefaller osannolikt.”
Igår skrev Staffan Heimerson i Aftonbladet:
”Därför log jag, när jag såg notisen, att Jan Myrdalsällskapet (ett sådant finns tydligen) instiftat Leninpriset. Uppkallat alltså efter en utpräglat mordisk skurk. Ordföranden i sällskapet, Cecilia Cervin medgav uppriktigt: ’I första hand är det meningen att få människor att haja till.’Och hajar till gör vi. Lystet väntar jag därför nu på den förening som – den dåliga smakens anda – utlyser Hitlers hederspris, Stora Pol Potutmärkelsen, Mussolini-medaljen och Idi Amin-stipendiet.”
Har Heimerson googlat på ”pol pot leninpriset” och hittat Peter Englunds blogg som första träff och samplat lite bara? Eller har han kommit på samma idé och inte googlat för att kolla om någon annan var före?
Hur som helst är det irriterande. Det kliar i mig å Peter Englunds vägnar.
{ 8 kommentarer }
Det fanns en tid när jag hade för vana att avsluta blogginlägg med ett enkelt Häpp! Jag tyckte då verkligen att det var ett häppigt inlägg och att ”vad var det jag sa” var för snorkigt när jag egentligen bara ville vara lite tummarna-upp-käck. Matildas fikarum röt barskt att det där fick jag minsann sluta med.
Men nu är jag fast i gah- och mäh-träsket.
Gah!
Mäh!
Aldrig får man vara riktigt nöjd. Jag tycker att gah och mäh på ett perfekt sätt illustrerar vad jag (allför ofta) vill säga – men det har gått inflation i orden och … alla tolkar ju dem inte som jag. Ergo: jag måste ransonera dem.
Andra fastnar i ett överdrivet användande av ordet briljant, vilket får mig att rysa. Åter andra anammar (engelska) uttryck som låter så himla mycket coolare än motsvarande svenska. Ska vi testa?
I tell you
Förstår du, jag menar verkligen det här, därmed basta och så det så.
… is da shit
… är verkligen jättetoppen, fast på ett coolt sätt som jag har kommit på själv.
coolt
Jag skriver visserligen coolt, fast det ska läsas ironiskt för jag är mycket häftigare än det ordet.
note to self
Kom-ihåg till mig själv, fast inte på riktigt utan bara på kul för egentligen har jag stenkoll.
pun intended
OBS! Såg ni? Jag var nu jätterolig – och det till och med med flit!
pun not intended.
Visst var jag rolig nu, fast på ett kanske lite olämpligt sätt? Bli inte arga, det var inte meningen att reta någon, jag lovar.
FAIL [fääääääjl]
Jag är 14 år och fiskar efter beröm genom att stämpla detta ord på mig själv. (Fjortonåringen här hemma håller inte med mig och kallar mig ett failure för att jag har fattat fel.)
back in the day
Förut, när solen sken och allt var mycket bättre.
japp, those were the days, really
Det var inte alls bättre förr och solen sken bara ibland och det vet du lika väl som jag.
helt random
Alldeles utan planering eller eftertanke, bara så där liksom spontant.
D’oh!
Men åh! Fattaruväl! Och Simpsons regerar!
Oh, the irony.
Så himla typiskt alltså.
contradiction in terms
Det här går bara inte ihop, inte ens på det här relativt intellektuella planet.
ergo
Alltså jag har förstått nu och det är så här vi måste lösa problemet och ni som inte kan latin får väl helt enkelt slå upp vad jag menar.
Har ni fler exempel? (Man måste inte vara irriterad på dem eller be om ransonering – det räcker med att bara ha lagt märke till dem.)
{ 59 kommentarer }
Det kom en fråga. (Det kommer faktiskt många frågor, men vi är bara lite vårsega. Nu ska vi ta oss i kragen.)
Hej!
Har nästan blivit osams med maken till min kollega. Har för mig att jag lärt mig att ordet eller även kan ha betydelsen och. Minns även att det var helt självklart att man aldrig behövde skriva och/eller i sina texter, utan bara eller.
Hur jag än funderar, kommer jag inte på något bra exempel så att han blir tyst.
Han bara krånglar med ”… om du frågar om jag vill ha ett äpple eller ett päron, höhö, menar du att jag får båda …”Hjälp!
/K. i Örnsköldsvik
Vad lattjo, att bli osams med maken till en kollega över ord! (”Maken till kollega” låter bara det väldigt roligt.) Maken till kollegan har rätt: eller kan inte betyda och. Det som förvirrar kanske är det myckna användandet av snedstreck som i och/eller.
Men nu kan det sägas. Jag hyser en aversion mot snedstreck. Lika mycket som jag älskar semikolon, tycker jag illa om snedstreck – eller som många säger: slash.
Snedstreck kan nämligen betyda
Det finns säkert fler betydelser – stoppar man in ett snedstreck i en smiley, kan det väl tolkas som både hatten på sniskan och en men-åh-vaddå-mun.
Jag fick en gång ett mejl med ärendemeningen ”Utbildning/Kurs”.
Jaha. Hm. Va?
Här, resonerar jag, handlar det om att den som skrev inte riktigt visste vilket ord som var lämpligast och därför garderade sig med båda. Är det en utbildning eller en kurs och – för böveln – vad är det i så fall för skillnad på en utbildning och en kurs?
Nu till ”och/eller”. Det jag rekommenderar är att man undviker snedstrecket och funderar ut vad det egentligen är man vill ha sagt. Alltså: skriv inte ”och/eller” utan tänk efter om du menar och eller eller. För läsarens skull.
Allmän rekommendation!
När du har skrivit ett snedstreck: lyft blicken, titta ut genom fönstret, tänk lite på det du ser och titta ner på texten igen och säg högt vad du egentligen menade med det där snedstrecket. Och skriv det ordet istället. (Naturligtvis behöver du inte radera snedstrecken i solklara fall som km/h.)
Kolla, här kommer ett användbart snedstreck:
{ 11 kommentarer }
Lotten på Twitter