AF-borgen i Lund. (Foto: David Castor.) När jag flyttade ner till Lund för att plugga något – som visade sig vara svenska, engelska, drama, teater, film och litteraturvetenskap – trodde jag ju att världen väntade på mig med öppna armar. Att jag inte visste vad jag skulle bli och att jag fick en massa lånade pengar slängda efter mig för att jag skulle kunna roa mig hela dagarna, var inte ett dugg bekymmersamt. (Studielån var för mig en gåva; jag har varken förr eller senare haft så gott om pengar som under universitetsstudierna. Det där med att ”betala igen” ignorerade jag så länge jag någonsin kunde.)
Naturligtvis skulle jag vara med i en spexförening. Lundaspexarna tillät inte tjejer på scen, så dem spolade jag direkt. Teknologföreningen Jesperspexarna släppte in mig efter ett inträdesprov som var så förfärligt dåligt genomfört av mig (jag härmade Marilyn Monroe) att de förmodligen trodde att jag gjorde en parodi på något. Men nu var jag inne! Stor succé! Scenen var min!
Nooooooot.
Fia Andersson, Magnus Ehlde, Pusse, Håkan Karlsson. För jag fick vara med som
- lättklädd person i bakgrunden
- medlem i sexmästeriet
- allmän slav.
(Sexmästeriet är inte vad det låter som utan bara ”de som lagar mat till de andra”.)
Jag var med om att laga finska piroger till 120 personer, kalkonmiddag till 140 personer, chili con carne till ännu fler och att dagligen kånka 500 liter öl uppför Akademiska Föreningens eviga trappor. Det var fantastiskt lärorikt och fruktansvärt slitsamt och mer än en gång blev det fel. En gång välte jag med flit ett fullt dukat bord över en dryg kille och en gång serverades maten med ett tappat plåster i.
Flaskorna stod 1986 tätt som ogallrade morötter. En höst hade vi KTH-spexarna på besök för en gästföreställning. Wow, liksom. Nasala. Stoooockhooooolmare. Som. Praaaatade. Uuuuutdraget. Ba. Lissom.
Och som de krävde service!
– Haru en bira?
– Ge hit den där stolen som du sitter på.
– Får jag den där. Och den där. Och den där. Den där också. Sen kan du gå.
– Ah stick å köp snus till mej va.
– Var har ni godiset? Vaffan har ni inge godis? Skåningar asså.
Vi som slavade i köket kokade precis som innehållet i kastrullerna på spisen. Jag – som räknades som stockholmare – djupandades och bad om ursäkt för mitt ursprung samt försökte lägga in extra många diftonger i mitt tal. Men till slut exploderade jag när en av de tjatigaste killarna från Stockholm stack in sitt huvud i köket och vrålade:
– Var har ni muggarna? Ööööh. MUGGARNA?
– Hörnu, sa jag. Du och dina förbannade skitstövlar till stockholmsspexare kan dra så långt pepparn växer, och det är långt bort på grund av det svenska klimatet. Plastmuggar ställer vi inte upp med, dem kunde ni ha haft med er själva, nu är det slut på vårt fjäsk! Drick direkt ur flaskan! Ni är dessutom sämre spexare än vi! GÅ, STICK, DRA! skrek jag och viftade som en väderkvarn med armar som var fulla av äggsås.
– Aharu. Åkejrå. Jäla skån…
Och så vände han på klacken och började gå nedför trappan samtidigt som han ropade till sina kompisar:
– Näe, ja fattarnte varom säjer, dom har inga muggar! Vi får skita när vi kommer tillbaka till hotellet!
Jag vred förstås mina äggiga händer av förtvivlan och sprang sedan som en pudel med svansen mellan benen efter stockholmaren och bad om ursäkt samtidigt som jag pekade mot toaletterna.
Postis, Magnus Lord, Sir Kryddan Pettersson, Marika.Nu säger Sjuttonåringen här hemma att han nästa höst kommer att börja läsa i Lund. Bra, då har jag ett helt år på mig att lära honom allt jag kan.
{ 11 kommentarer }
