Inlägg taggade med:

tips

Frånvaromeddelanden

av Lotten Bergman den 14 oktober 2010

Minns ni när man med ansträngd röst spelade in sig på telefonsvararen ungefär så här?

– Det här är Lottens automatiska telefonsvarare. Jag kan inte svara just nu, men lämna ett meddelande efter pipet. PIP!

Eller när man vågade ta ut svängarna lite?

– Hej! Säg nåt! PIP!

Eller den allra roligaste:

– Lotten Bergman! (Låååååååååååååååååång paus.) PIP!

Numera är det vanligaste frånvaromeddelandet (som för övrigt är ett väldigt långt och klumpigt ord) det som kommer i mejlen. Jag har samlat på mig några som jag tycker skulle kunna göras bättre – men förstås anonymiserat dem utan att ändra på en enda bokstav i övrigt. Där det inte står något namn eller kontaktuppgifter eller mellanslag, stod det verkligen varken namn eller kontaktuppgifter eller mellanslag.

1.
Hej, tjänsteresa. Läser nog inte mail. Åter 10 Dec.

2.
Påskledig – tillbaka tisdag 18 april.

GLAD PÅSK!

3.
Hej!Jag har semester idag och kommertillbaka imorgon.Finns på plats efter kl.10.00.Ring om ditt ärende inte kan vnta till i morgon

4.
Out of office and doesn´t read mail. If is urgent call my mobile
 [nummer] Best regards, [namn]

5.
Semester, åter 15 juni. Läser inte mail och lyssnar inte av mobilsvar!
//

6.
Hej!
Tjänsteresa och åter torsdagen den 9 juni.
Ditt e-post väntar här i min inbox, så jag läser det sen.
Många jättevänliga hälsningar
[namn]

7.
Hej, vacation. back at office 23 jan. [Men det var den 24 januari när jag fick det.]

8.

(Jorå, jag fattar att hon, AnnaLena, inte skrev alla de där frågetecknen och mejlet är några år gammalt. Men jag har sparat det som en kär gammal vän.)

Nu är jag förstås nyfiken på hur ni resonerar när det gäller frånvaromeddelanden! Får man skoja till det? Kanske ett av dessa är ok?

  • Det här är ett frånvaromeddelande som du får för att jag är frånvarande. Om jag hade varit på kontoret är risken stor att du inte hade fått något svar alls.
  • Ditt mejl står nu på plats 23 i min inbox. Det är snart din tur.
  • Ditt mejl har inte kommit fram till mig. Starta om din dator och försök igen.

{ 30 kommentarer }

Att hålla tal med ledstång

av Lotten Bergman den 4 oktober 2010

Jag är sugen på fest! Har ju inte varit på tillställning sedan … eh. Förra veckan. Men mitt sug beror mest på att jag nyss hjälpte en kompis med en rolig festdetalj: att få folk att hålla tal.

Jaja. Det är hemskt obehagligt att hålla tal, säger ni kanske. Men om man tycker att det är lite kul men ändå är blyg, kan man roas av följande.

1.
Man fixar en talarstol eller ett litet podium. (Inte alls nödvändigt. Men lite kul.)

2.
Man skriver för dagen passande ledord på hemliga blåa, gröna och röda lappar. Färgerna har liksom med kategorier att göra.(Se nedan.)

3.
Man skriver på ett plakat som är synligt för alla upp fraser som ”klistrar ihop” talet. Till exempel (om festens mittpunkt råkar heta Bosse):

Jag skulle vilja tacka Bosse för ….
… och dessutom måste jag påminna om
… för att inte tala om när
Och en sak som inte många vågar tala om när det gäller Bosse är …
… och inte visste jag att …

Jag minns det som vore det igår när
… dessutom lovade du ju att
Redan sommarlovet 1977 …
Första gången jag såg Bosse var när …
Som litet barn var Bosse alltid …
Bosses mamma sa en gång till mig att …

Avslutningsvis måste jag bara …
Vi ska nu inte avsluta med en skål som man alltid annars gör utan …

På de blåa lapparna – som man tar upp ur en hatt i början av talet – kan det stå saker som har med nutiden att göra: garderob, de goda skratten, hjälpen med dammsugaren, stå på huvudet, resa till Åmål (här kan man också bli helt crazy och skriva ”äta upp katten” eller ”vrida om näsan”).

På de gröna lapparna kan det stå saker som har med dåtiden att göra: snor i handen, kalsongryck, snattade på Ica, hångel i kartrummet (eller  ”älskade att sticka nålar i min syster”, usch).

På de röda lapparna ger man inspiration till hur man bäst avslutar talet eftersom man kanske inte vill göra det med en simpel skål utan med hjälp av uggle-hoho, armhävningar, indianhopp eller jojk.

Då kan talet (som oftast bara blir tre meningar långt) låta så här:

”Jag skulle vilja tacka Bosse och hans stora familj för de underbara åren i garderoben. Jag säger som Bosses gamla mamma en gång sade till mig: man ska inte snyta sig i handen om man är på finmiddag. Avslutningsvis höjer vi våra glas och låter som ugglor.”

Fast så här i skrift låter det ju bara fånigt, ser jag nu. Men jag lovar att folk skrattar på festen.

Fotnot:
Åttaåringen här hemma håller tal så fort han kommer åt, och har så gjort sedan han var sex år.

{ 7 kommentarer }

Inatt åker jag till Barcelona

av Lotten Bergman den 26 juni 2010

Klockan 02:45 inatt ringer väckarklockan. Då ska jag vara packad och klar för att tillsammans med Femtonåringen Sextonåringen åka iväg på en liten basketresa till Spanien och bo på fyrstjärnigt hotell (”Lloret de Mar vista dal Hastoria Park Hotel”). Tyvärr får jag inte spela själv, utan bara heja på dotterns lag. Eftersom jag aldrig har varit i Spanien och inte kan spanska, känns det som om jag ska åka till månen: väldigt spännande. Jag googlar och finner att hotellet i alla fall har bidé!

Där i hörnet ska jag minsann leta efter mögel.

Där i hörnet ska jag minsann leta efter mögel.

Lillasyster Orangeluvan var i Barcelona nu i våras, varför jag ber henne om tips.

– Vart ska jag gå, vad ska jag göra, vad ska jag äta och … och … och …?
– Leta upp den stora shoppinggatan som heter LaBamba, La Lamba, La Rambla eller nåt. Där på en parallellgata finns det en saluhall, och ett hörn finns en servering med höga stolar och den heter nåt med Europa. Tror jag. Be om menyn med efterrätter så att du får jättemånga olika musslor att välja mellan och prata mycket med kyparen. Håll utkik efter den danske spanjoren.
– Efterrätter och musslor? Dansk spanjor?
– Åk linbanan upp till Mot … Non …. Montserrat? Man kan gå av och leka på lekplatser flera gånger.
– Nu är jag inte i lekplastslekaråldern längre och …
– Eller kanske heter det inte Montserrat. Bergen långt borta är det i alla fall. Och du ska åka upp till ett fort där du kan klättra omkring och leka i en kanon. INNE I KANONEN!
– Men varför ska jag leka i en ka…
– Sagrada Famiglia! Alltså Gaudís kyrka! Den är helgalen – ser ut som en korsning mellan en kyrka och nöjesfält. Och så är det tvåtimmarköer för att komma in och det kostar 15€.
– Tvåtimmarsköer är ok om man kan göra något annat under tiden, jag sku…
– Drick kaffe! Det enda som är billigt är caffé con leche, ungefär 1€. Och så måste du dricka den spanska champagnen. Som heter …? Äsch. Den som jag drack häromdagen. Du vet! Rimmar på lava. Pava? Nej Cava! Du ska sitta på uteserveringar med lekplatser intill.
– Det där med lekplat…
– Förrätt och Cava! Osttallrik och Cava! Och du måste ha hatt och solglasögon!

Så nu vet jag det. Hur är det med kommentatorsbåset? Har ni något annat än Cava, lekplatser och solbrillor att rekommendera? Jag är inte stadd vid kassa, så shopping blir det nog inte – däremot gärna besök på museer och caféer mellan basketmatcherna. (Lägg gärna märke till att museum inte har fnutt i plural trots att café ju har det. För att inte tala om bidé.)

Sex dagars Cavaförbrukning.

Sex dagars Cavaförbrukning.

{ 28 kommentarer }

Plötsligt händer det …

av Lotten Bergman den 6 juni 2010

Att gå omkring och tänka på ingenting och inte ha några vidare krav på sig de närmaste timmarna, kan få oanade följder. Man humdidummar kanske och stannar till framför en förfärligt tråkig skjutdörr.

Inser nu när jag ser bilden att vi inte har städat bort allt från sjukhusfesten för tre veckor sedan.

Bakom dörren finns världens mest färglada vardagsrum med både röda och beigefärgade soffor, gröna och gula väggar och blåa och vita mattor samt uppslagsverk i all världens nyanser. (Vi skulle kunna skrämma slag på vilken inredare som helst.)

– Jahaja, tråkig dörr, sa jag.

Det var det. Så gick jag vidare i livet och hamnade i badrummet.

Nej, jag har verkligen ingen aning om hur den hamnade där.

Där på golvet låg en telefonkluddsteckning gjord av lillasyster Orangeluvan för någon månad sedan. Hm. Om man sku… Hm.

Tråkig dörr + finurlig teckning → idé.

En liten stund senare såg ekvationen ut så här:

Tråkig dörr + finurlig teckning + OH-kanon + färgburkar → målningsprojekt.

OH-kanonen i förgrunden och Orangeluvans klottertant på dörren.

Vad hör jag? Har inte alla en kanon hemma? Nämen så trist!

Färg som jag köpte för länge sedan för ”det kan ju vara bra att ha”.

Vilken färg ska vara på vilken rand och ska hon ha hudfärg eller ska hon vara blek som en trist dörr och jädrar vad svårt det är att måla konturer, hur gjorde Carl Larsson egentligen? Frågorna fick inga svar, men målade på tanten gjorde jag.

Plötsligt samlades fyra av barnen vid tanten som vore hon en radioapparat på 1930-talet. (Att de alla är blårandiga är en tillfällighet, men precis som det brukar vara.)

Jag inser att jag i och med färgläggningen har sabbat teckningen lite – den skulle nog ha varit svartvit egentligen. Tioåringen blev alldeles till sig av förtjusning och  ville också måla.

– Får jag också?
– Javisst!
– Var?
– Var som helst!
– Va? Får jag måla varsomhelst?
– Japp. Kanske inte på fina tapete… eh, nä det har vi inga. Nja, jag tror att du får måla var du vill.
– Men varför?
– Jag har väl blivit galen kanske?
– Ok, bra, mamma är tokig. Då målar jag hela familjen här på väggen där vi har alla viktiga papper, sa Tioåringen och skred till verket.

Så här ser väggen ut just nu medan processen pågår.

Vad tror ni nu om en trappa med steg i regnbågens alla färger? En hall med ett jätteansikte som ser ut som Storpotäten? En källardörr med påmålade råttor?

(Ja just det, jag målade en matta för tre år sedan.)

{ 29 kommentarer }

Språkforum och estradörer

av Lotten Bergman den 26 april 2010

Det finns något som heter Språkforum. Om man läspar och pratar snabbt låter det verkligen som ”Bråkforum”, vilket jag hoppas att någon tar upp som en fiffig idé till politiska sammankomster.

Några av talarna. (Olle Josephson ser plötsligt väldigt mycket yngre ut än han var nyss.)

Förra året var jag på en liknande tillställning och rapporterade om lingvisten som såg ut som ett lejon och den där blonde, blåögde språkjätten från Eskilstuna som jag är avundsjuk på. Men eftersom jag inte är kallad och inte inbjuden till årets kalas, frågade jag om jag inte kunde få komma in som något som katten släpat in, fast mer verbal och utan svans. Jodå, det skulle gå bra, men ”motprestationen är att du redan nu skriver något om Språkforum”. (Min kursivering.)

Förstår ni nu vad som håller på att hända? Jag frångår mina principer (som för övrigt snart driver mig till ruinens brant) och förvandlas till glädjeflicka – men blundar under akten och tänker på semikolon.

(Puh. Nu har jag förtjänat min entrébiljett.)

Fast nu kan vi komma in på det intressanta med estradörer. (Och min definition är här och nu: någon som ensam på scen utan spoilers och extralysen får en publik att intressera sig för nästan vad som helst.)

Jag har inte sett så vansinnigt många egentligen, men måste säga att Fredrik Lindström, Henrik Schyffert och Eddie Izzard imponerar. (Övriga jämförelser dem emellan låter sig kanske inte göras.) Men ni ser – de sorteras ju in under samma kategori och är inte ens bundna till ett ämne. Jag kommer inte på några fler! (K*y P*llack imponerar tydligen på många, men inte ett dugg på mig. Trams, säger jag bara.) Man skulle förresten kunna dra in duktiga lärare som kan levandegöra till och med bananflugors tankegångar i definitionen.

Vilka kommer ni på? Steve Jobs? Malena Ernman? Lill Lindfors?

Fotnot:
Enligt Wikipedia var det Karl Gerhard som kom på ordet ”estradör” 1962 – om sig själv.

Så här har ni garanterat aldrig sett Karl Gerhard. (Ur ”Katt bland hermeliner”, 1956.)

{ 37 kommentarer }

Tre gratisråd om vad som helst

av Lotten Bergman den 18 januari 2010

Att göra reklam utan att få något för det bygger på frivillighet och uppriktig önskan om sina människors välgång, eller hur? (Förlåt. Tappade koncentrationen lite. Måste få veta, varifrån kommer uttrycket ”välgång och ve”, ni som inte har magasinerade uppslagsverk? Det låter som en oxymoron med ironisk touch. Nu tillbaka till ämnet.)

Som bloggare får man tusen och åter tusen förfrågningar om reklamtjänster. Nej, inte tjänster där jag tjänar något, utan bara ”snälla du, gör reklam åt mig”.

Pfah! säger jag bara. Ni ska bara veta hur motvalls jag blir då. (Detta kanske är en av anledningarna till min oförmåga att tjäna tillräckligt mycket pengar. Jag ser inte ett bra tillfälle om det så är en helstekt, kryddad sparv som flyger rakt in i munnen på mig. Jag bara spottar ut den, hur välsmakande den än är. ”Mig lurar ni inte” säger jag sedan … och lurar ingen annan än mig själv.)

Strax före jul skrev en tjej på Spotlight PR till mig och bad mig att på bloggen nämna ”raggarrutan” som hör till de gula snabbtågen som går till Arlanda. Eftersom jag ju har gjort det förut. Det tyckte jag var kul eftersom jag gillade att bli uppraggad, men så höll jag ju på med Julkalendern och det brunna huset dagarna i ända, så tre dagar senare hörde den här tjejen av sig igen för att fråga om det blev någe tips eller? Nähedu! tänkte jag och beslutade mig för att inte alls lyda. (Raggarrutan togs bort den 10 januari.) Men ack. Jag är bra dum. Kanske hade de öst pengar, gratisresor och intressanta uppdrag över mig om jag hade gjort det?

(Nej. Det hade de inte.)

Fast nu ska jag göra helt frivillig reklam som jag inte har ett enda dugg att tjäna på!

1.
Gå och se Sherlock Holmes på bio.

Stackars Robert har en fotoshoppad alien-hand.

Man kan möjligtvis se filmen på datorn med hörlurar om skärmen är riktigt stor, men bioformatet är nog bäst. Fast inte på en fredag, för då är alla påsprasslare och målbrottsskrattare där. Robert Downey Jr. och Jude Law är magnifika och 1800-tals-London alldeles underbart.

”Beneath this pillow lies the key to my release.”

Eftersom det är Robert Downey Jr. som spelar Holmes, är det skönt att drogproblemen är nedtonade till nästan ett minimum. Handen på hjärtat – visst är det väl trevligare att se en halvnaken Sherlock i fin form än en sluddrande, blekfisig och rödögd en som bara deppar mellan klurigheterna? Regissören Guy Ritchies kreativitet är på topp nu när han slipper Madonnalivet, eller hur?

2.
Ät havreknäcke. Det har inget med havregrynsgröt att göra – det är mer åt havreflarnshållet, detta.

Dyrt? Ja. Gott? Jaaaaa. Nyttigt? Vet inte, vill inte veta, bara äta.

3.
Gå inte med i Facebookgrupper om Haiti – gör något konkret istället. (Och läs Lisas utbrott.) Betala kanske in en fast summa till Röda Korset varje månad och inte bara när det krisar i världen. Av naturen vill vi människor tala om när vi gör något fint och behjärtansvärt (därför funkar rosa bandet och gula rosetter och majblommor). Men gör det då; skryt om vad du gör, men gör något vettigt.

Själv vill jag åka till Haiti och hjälpa till och gärna utbilda mig till läkare när jag ändå håller på, men gissa om jag hade varit i vägen och gissa hur svårt det är att hinna blogga om mögel och basket när man måste rädda folks liv hela dagarna. (Ja. Jag raljerar.)

________________
Kan det här kanske vara något för alla som har bloggtorka? ”Tre gratisråd om vad som helst” kan era inlägg heta, ni som hänger på.

{ 39 kommentarer }

Vad tycker ni att vi ska göra?

av Lotten Bergman den 26 juli 2009

Nu hade ju frågan i rubriken kunnat handla om vad vi ska göra

  • med tv-parabolen som är så förfärligt väderkänslig
  • åt fläkten som suuuuger
  • t.ex. lördagen den 15 augusti
  • om det blir krig nu när vi inte har telefonkatalogen till hands.

Men det handlar om en bilresa.


Jag, Sjuttonåringen och Femtonåringen ska köra från Mälardalen till Skåne och vi har all tid i världen – men inga planer. Om jag reste ensam skulle jag leta upp t.ex. ett bandymuseum, absurda sovställen på slott, en gammal kyrkogård och kanske läsa runor på en sten samtidigt som jag äter bakelser. Fast nu har jag lämnat avgörandet till tonåringarna.

Som inte kan hitta på något! Så hjälp oss gärna.

Resan kan göras krokig och konstig och ta två dagar. Någonstans ska vi sova över, och det gör inget om det bara är en timme från målet. Huvudsaken är att de två ”barnen” får sova på något hotell-liknande, för det får de aldrig annars. Vi struntar i eventuella intresseområden och hoppas att det blir bra ändå.

Lite så här reste mina föräldrar runt i Europa med mig, Broder Jakob och Orangeluvan på 1970-talet. Vi hade en gul VW Variant 411 som tillät att vi låg ner på madrasser på det nedfällda baksätet. Ja, mamma och pappa hade förstås säkerhetsbälten medan vi barn var väldigt skyddade av stötdämpande kuddar och mjuka täcken. (Vad coolt, jag kan säga som den nyligen avlidne Frank McCourt: ”When I look back on my childhood, I wonder how I survived.”)

Ös nu tips över oss! Allt och vad som helst!

{ 60 kommentarer }

På tredje dagen …

av Lotten Bergman den 16 juni 2009

… inte särskilt återuppstånden.

Numera föder jag ju inte barn särskilt frekvent. Men när någon i min närhet får barn, rusar jag till dem med uppmaningar som ”hurra, föröken eder” och ”njut medan de inte äter jord”. Sedan försöker jag komma mamman nära och viska i hennes öra:

– Pssst. Tre dagar efter förlossningen byter någon ut dina fina, mjuka bröst mot bowlingklot samtidigt som en alien sätter sig i ditt huvud och ger dig en ”näe skareverkligen va så här-spark”. Liksom en flashback, nej, set back, nej en sån där …

Här menar jag alltså backlash, samma sak som bakslag – ord som alltid sitter djupt begravda och alls inte ligger på tungan, beredda att hoppa ut som grodor. Och aldrig hinner jag berätta färdigt, för någon kommer och drar mig i armen så att den redan med råd överösta kvinnan ska skonas. Då försöker jag attackera pappan:

– Hörru, tre dagar efter förlossningen kommer hon (diskret nick mot mamman) att vara ledsen. Kanske inte ledsen. Men lite nere. Alltså inte hej hopp och trallala. För att inte tala om brös…

Och här blir jag förstås avbruten av någon hyssjande, välmenande person som säger att jag inte ska måla fan på väggen och att om det nu är så att någon inte mår bra just på tredje dagen efter förlossningen, så är det väl deras ensak.

Ok. Men ibland märker man inte ens att man är ledsen fastän man är det. Och då tror jag att man mår bättre om man vet det. Så det så.

Erfaren moder:
- Haha, trams, jag har då aldrig känt något speciellt under tredjedagen!
Erfaren fader:
– Du grät visserligen sju gånger, vek ihop en stålgalge och kastade mosters tändstickslampa i toaletten.
Den erfarnaste Lotten, vrålandes:
– Exakt! (Och så får jag elaka blickar av alla som vet att den nyfödde inte bör väckas.)

Hur ska jag nu kunna sprida detta evangelium till alla som behöver det? Man prioriterar kanske inte obskyra bloggar precis efter förlossningen, nej.

{ 28 kommentarer }

Tips: baklängesfest

av Lotten Bergman den 1 juni 2009

Nämen vad kul. Maj är ju en sån lugn månad. Visst, tjosanhejsan, en fest till, den klämmer vi in mellan den där picknicken och den där grillningen och en och annan möhippa.

Vårt basketlag har varje år en stor fest. Alla som har tränat med oss – även om det bara är en enda gång – blir bjudna. Vi har tema (men man måste inte klä ut sig om man inte vill, men jag vill), vi delar ut presenter och diplom med nomineringar och vi har musiktävlingar som är riggade så att jag inte ska vinna och sedan … sedan börjar försäsongsträningen.

Temat de olika åren:

2003: Moviestar (jag var Charlie Chaplin i Johnny Depp-skor)
2004: Beachparty (nästan alla kom i badrock)
2005: Bröllop (jag klämde in mig i min egen bröllopsklänning)
2006: I sagans värld (jag var en sagobok)
2007: Sällskapsresan (alla var tvungna att ta på sig slalompjäxor för att komma in på toa)
2008: Basket (säkert hälften kom som ”amerikan”)
2009: Baklänges (många kom i pyjamas och bytte till finkläder)

18:25 Vickning: ölkorv och Janssons frestelse.
18:30 Konjak och cigarr. Cigarrerna gick inte åt och konjakskuporna var borta, så vi fick dricka ur glögg-glas. I plast.
18:50 Prisutdelning till den förvånade vinnaren av tipsrundan.
19:15 Efterrätt: en fräsch citronfromage.
19:30 Tipsrunda, där bara svaren gavs och de tävlande fick skriva frågorna. Vinnaren (se 18:50) gled runt med hybris. (Några svar: 1912, saxofonsolo, 3,14,aldrig.)
20:00 Bakpotatis, rumpstek och dallas.
20:45 Diplom och presenter till alla lagmedlemmar, varav några plötsligt hette Botten Lergman, Boll Bellman och Seppä Katjanen.
21:30 Den förbannade musiktävlingen med omöjliga regler och utan möjlighet till överklagan.
21:59 Klädbyte för dem som kom i pyjamas.
22:00 Välkomstdrink och snacks.
22:01 Fria övningar.

Så, nu kan ni bara kopiera och ha fest på tre sekunder. Utsmyckningen i festlokalen (som var mitt gula, fula hus) var baklängesklockor och annat som var uppåner och bakåfram – t.ex. en julljusstake.

Äntligen juni. Ikväll är det bara tre klassträffar och en ledaravslutning.

{ 10 kommentarer }

Nyare inlägg →